En tur till det palestinska Medelhavet

I torsdags åkte vi till den vidunderligt vackra staden Akka. Staden heter Akka på arabiska, Akko på hebreiska och på engelska Acre. Genom tiderna har staden också kallats Antiochia Ptolemais. Begreppet 'kärt barn har många namn' passar väldigt gott in. 

Historien kring Akka sträcker sig väldigt långt bak i tiden, både korsfarare, romer, Napoleon och Ottomanska riket har härjat här. Det har lämnat många vackra spår i staden, spår av gamla murar, fästningar, faktiskt till och med en hög gräsbeklädd kulle som Napoleon byggde. Eller ja, han beordrade att den skulle byggas i alla fall. 

Vi var i staden för att skriva om Umm Ahmad, en kvinna som hotas av att kastas ut ur sitt eget hem. Ett hem hon har delat med sin familj i över 50 år. Stephan har, med lite hjälp från mig, skrivit ett  fint inlägg om det på solidaritetsbloggen. 

Under det dygn vi hade privilegiet att få stanna i Umm Ahmads hem hann vi träffa massa intressanta människor. Och vilken gästfrihet! Det var sällan vi satt utan en kopp med te, kaffe, cola, juice eller vatten i ena handen och en dadel, mandlar eller annat gott i den andra handen. Måste definitivt komma igång med träningen nu för att säga det enkelt, så illa var det!

Vi blev adopterade av ett aktivistgäng som tog oss på en tvåtimmars nattlig rundtur i staden. Turen tog oss genom den gamla staden och var fylld av massa spännande historier. Historier om hus som rasat för att någon försökte riva ner teleantenner som satt på taken och gjorde folk sjuka, portar de gömmer sig i för den israeliska militären, en rörelse mot gentrifiering och etnisk rensning som sprids i staden.

Det var så lugnt och stilla i staden klockan 1
på natten.

Ett statement gentemot israeliska myndigheter som försöker
göra om den gamla staden till ett turistområde med fler hotell
och färre palestinier.

En kvarleva från huset som rasade efter att några ungdomar försökt rasera teleantennerna. Många unga människor i området blev sjuka av strålningen. Olyckligtvis träffade de en gasbehållare som stod på taket och triggade en explosion. Efter olyckan lyckades lokalbefolkningen övertyga myndigheterna om att ta ner alla teleantenner inne i det tättbefolkade området och istället bygga nya utanför centrum.

En israelisk man köpte det här lilla huset av en palestinsk familj. Han började med att gräva ur golvet för hand, cirka 3 meter djupt. När han gått för dagen kom ett gäng unga palestinier från kvarteret och fyllde igen hålet med allt det fyll som han grävt ut. Mannen kom tillbaka, grävde ur hålet igen, men ungdomarna fyllde det ännu en gång. Så höll de på två gånger till innan mannen gav upp. Det kan vara svårt att förstå varför de gör detta. Men det är en del av en större bild där israeliska myndigheter använder alla piskor och morötter de har för att flytta ut en palestinsk befolkning ur den gamla staden för att flytta in hotell, restauranger och nya bostadsområden, alla ägda av israeliska företag och i en sådan prisklass att förmodligen bara israeler och turister kommer att ha råd med det. Det är i grundsak en klassfråga och handlar om gentrifiering. Men när den "lägre klassen" är palestinier och den "högre klassen" är israeler så blir det också en fråga om etnisk rensning. Därför är också små motståndskamper som denna beundransvärda. Som när lokalbefolkningen byter ut den israeliska flaggan mot den palestinska på stadens klocktorn. Små kamper gör stor skillnad.

Vi hann både med att åka båt (bild till höger) med gänget, och åka häst och vagn (se bild nedan, och ja, jag får vara lite flexibel med mina djuretiska principer här, får vara "extra vegan" [vad det nu är] i ett års tid när jag kommer hem för att kompensera för kompromisserna som jag fått göra de senaste veckorna!).

Mysigt att se olika delar av staden, både från land och hav. Vi fick också åka gratis på båda  turerna, gästfriheten är som sagt fantastisk här. Våra vänner berättade att det är så det fungerar här:

"Jag hjälper dig idag för att jag har pengar nu och inte du, så hjälper du mig imorgon när du har pengar och inte jag".

Utsikten var... obeskrivligt vacker. Närapå en andlig upplevelse, kände verkligen hur jag inte kunde ta djupa nog andetag i ett desperat försök att ta in synen framför mig. Tyvärr kommer inte den här utsikten vara tillgänglig allt för länge till. Om inte huset konfiskeras av israeliska myndigheter kommer terrassen ändå rasa samman då familjen som äger huset inte får tillstånd från de samma för att renovera. Och vem vill lägga ner pengar på ett hus som de inte vet om de kommer ha kvar om några veckor ändå?

Matthew, Ruba och Yousef tar ett steg tillbaka och njuter åsynen av en engagerad, vällyckad demonstration. Som sagt: läs mer om det på solidaritetsbloggen!

Soliga medelhavshälsningar från ett gäng glada människor!
/Stephan och Matthew på bild och jag bakom kameran