Vatten och salt

Jag sitter på bussen och väntar på att busschauffören ska be klart så att vi kan åka. Efter jobbet skulle jag på något så ytligt som en shoppingrunda, men i Ramallah möttes jag av stängda dörrar och neddragna galler. Det är strejk. Strejk för att uppmärksamma och stå i solidaritet med de nästan 130 politiska fångar som hungerstrejkat i 46 dagar idag. 46 dagar. Det är 1 1/2 månad med inget annat än ett dropp i armen med vatten och salt. 

Strejken fungerar. De stängda butikerna lägger sordi på stämningen i det annars så livliga Ramallah. Caféer, klädesbutiker, restauranger, fruktmarknaden, allting förutom apoteken och bankerna är stängt. Gatorna är tysta förutom en arabisk bön som stilla ringlar sig genom gatorna från en högtalare i någon gränd i närheten. Solen går precis i moln och det gråa ljuset matchar stämningen. Jag tror de flesta tänker på fångarna idag. 

I Nablus förra veckan var det en liknande strejk. Det var dock några butiker i gamla staden som vågade bryta strejken. De blev snabbt tillrättalagda av ungdomar som använde alla medel för att skrämma dem till att stänga. Sirenljud genom megafoner, smällare och brinnande bildäck. Det är få som vågar bryta strejken i Ramallah idag, de som ändå gör det har dörren knappt på glänt. De gör det ju inte för att de inte respekterar strejken och den kamp som fångarna för. Men det handlar också om förlorad inkomst. Ändå vill jag inte gå in och handla där.

Antalet fångar som hungerstrejkar varierar efter källa, allt från 125 till 300, med de som i tillägg fastar under en kortare period i solidaritet. Antalet gick upp till 1 500 förra veckan. Men det alla verkar vara överens om är att det är den längsta mass-hungerstrejken sen 1967. De strejkar för att protestera administrative detention, en ordning som gör det möjligt för Israel att arrestera vem som helst, när som helst - utan anledning, och hålla dem i arrest upp till sex månader utan minsta förklaring. Än mindre ett åtal eller en rättegång. Det är inte ens säkert att du går fri efter att du suttit i sex månader, det finns ingen gräns för hur många gånger du kan bli arresterad. En vanlig procedur är att de släpper ut någon ur fängelset och innan han (det är oftast män) hinner sänka axlarna och gå mot sin väntande familj så kommer de och hämtar in honom igen för ytterliggare sex månader. 

Det ska tydligen vara en undantagslag för statens säkerhet. Lite som Guantanamo. Fast det är inte ett undantagstillstånd. Det är vardag. FN och självaste Ban Ki-moon har uttryckt oro över ämnet och uppmanat Israel att fångarna antingen ska bli "charged or released without delay."

Vi kan ju bara hoppas att det här blir första gången de lyssnar.. 

Sanningen. Verkligheten.

Hur ska jag förklara detta? 

Jag har nu varit på plats i Palestina i ganska precis två månader. Jag kan inte påstå att jag har svaret på konflikten, att jag är klokare än någon annan eller att mina tankar ni får ta del av nedan är unika. 

Men herregud. Det är ju så tydligt det som sker. Det är så uppenbart fel, omoraliskt och utstuderat att det känns så konstigt att alla inte förstår det jag förstår. Och ja, det låter kanske som om att jag är med i en sekt. Jag behövde inte komma hit för att förstå det, men här, väl på plats, så får en det verkligen slängt i ansiktet. 

Sanningen. Verkligheten.

Sanningen och verkligheten att nej, det är i grunden inte en särskilt komplicerad konflikt. Att nej, Israel är inte Mellanösterns enda demokrati, de är inte hotade att bli slängda i havet av någon (förutom möjligen Hezbollah, men jag menar, det finns inget realistiskt hot) och det är inte synd om dem. Den nazistiska, främlingsfientliga vågen som drar igenom Europa är mycket oroväckande, men den kan inte användas som en ursäkt för det Israel gör mot Palestina och dess invånare. INGET kan användas som ursäkt för det. Om något så borde Israel, som till majoritet består av en judisk befolkning, själva förstå att det de gör är fel. De har ju själva, om inte personligen så inom familjen, fått utstå förföljelse, lidande, tvångsförflyttning, demonisering, nazism, rasism.. Borde de inte då ha en större förståelse för vad det är som sker? 

Det går inte att tippa på tå för alltid på grund av det som skedde under andra världskriget och antisemitismen som fortfarande finns. För antisemitism har inget med Israel att göra. Israel gör inte saker fel för att det är judar som bor här. Israel gör saker fel för att det är fel det de gör. Punktum. 

Sedan vi kom hit har jag och min kollega bevittnat murar som stulit land från bönder, hem som blivit förstörda av bulldozers, splittrade familjer, orättfärdiga rättegångar, trakasserade landsbyar, människor som förlorat sina jobb för att de inte längre får tillstånd att korsa gränsen, ungdomar som blivit skjutna i bröstet för att de gör motstånd mot ett orättfärdigt rättssystem...

Men det är svårt att förmedla den här bilden. Jag vill inte uppfattas som en "extremist", för vem lyssnar på en sådan? Det är dock svårt att inte bli extrem. Att fortsätta se nyanserna och försöka skilja Israel från israeler. Varför gör de som de gör? Varför kan de inte bara leva i fred? Jag har liten tilltro till den israeliska staten och dess krigslystna, USA-stötta parlamentariker. Men vanliga, hederliga israeliska medborgare? Barnfamiljer, studenter, vanliga arbetare? Varför har de ett sådant hat mot palestinier, som de inte ens erkänner har en egen nationell tillhörighet utan ständigt refererar till som "araber"? Israel, som har fått kämpa för att få ha sitt eget land, att få erbjuda en fristad åt en judisk befolkning som varit förföljd världen över borde väl ha en mjuk plats i sitt hjärta där de kan förstå att palestinierna bara vill ha samma sak? 

Fristad. Ett relevant ord i sammanhanget. Det frestar ibland att tänka, när en åker igenom det vackra palestinska landskapet och ser outposts och bosättningar tränga sig in bland små palestinska byar: "Vad har de här att göra? Varför kommer de just hit? Det finns väl andra platser de kan åka till?" Men jag hör ju hur det låter: inskränkt, ensidigt - rasistiskt. Det är en fristad för dem, det förstår jag, de nya israelerna som väljer att flytta hit. Jag har förståelse för det, i Sverige är jag väldigt för att skänka fristad åt alla människor som behöver frihet och trygghet från krig, fattigdom, förtryck, förföljelse, elände. Och samma princip borde gälla här. 

Men är det inte precis där skon klämmer? Samma princip borde gälla här. Alla människor som behöver frihet från krig, fattigdom, förtryck, förföljelse, elände borde få söka fristad här. Judar som muslimer och kristna. Palestinier som israeler. Det kan aldrig vara rättfärdigat att någons jakt på frihet och trygghet ska sända iväg någon annan på jakt efter det en annan plats. I dag är nästan 5 miljoner palestinier på flykt runt om i världen (ofattliga siffror jag vet, men det är på riktigt). Det är 66 år och flera generationer av palestinier som levt sina liv i statslöshet, hopplöshet och väntan. Väntan på att få återvända, väntan på att få bli erkända av omvärlden som det de vet att de är: palestinier med rätten till en egen stat.

Demonstration för rätten att återvända på Nakba-markeringen i Ramallah, 15 maj 2014.

En dag på kontoret

Idag skulle en kunna säga att vi har vår första arbetsdag. Vi är på Stop The Walls kontor och kontorsjobbar. Vi har inte fått några konkreta uppgifter utan efterforskar lite, skriver lite, transkriberar, improviserar, och det går bra. Kontoret är jättefint och människorna på kontoret är ännu finare, det är så härligt att omges av engagerande, intelligenta människor, och ännu härligare när de sitter med så mycket kunskap som vi inte har - lärorikt och intressant. Tror att det är, och kommer vara, två av nyckelorden för hela vistelsen här, lärorikt och intressant. Det är så mycket nytt, inte bara ett nytt språk och en ny kultur med efterföljande normer och seder. Utan det är för mig helt nya koncept. Koncept såsom vägar tillägnade visst folk med viss status, beväpnade civila som vaktar sin by, diskriminering inskriven i lagen, begränsningar i rörlighet, kunna känna doften av havet bara några mil bort men veta att du aldrig en gång kommer kunna ta dig dit...

Det tog en mer melankolisk tvist en vad som var menat här, men det är svårt att inte komma in på ämnet, det är så påtagligt och närvarande. Men här, på Stop The Wall, försöker de göra vad de kan för att kämpa för att krossa dessa koncept. Och jag ska försöka göra mitt för att stå vid deras sida och hjälpa till, om jag kan. 

Målning på väggen bakom skrivbordet av en känd palestinsk illustratör, Naji Al-Ali, som skapat den starka symbolen som är Handala, han syns svagt längst bort till höger på bilden.

Stephan vid vårt för tillfället gemensamma skrivbord, working hard med "ett eller annat" som de säger på ren norska. 

Utsikten från kontoret i Ramallah, en vacker och levande stad.

Säger på torsdag hejdå till Espen, den ena halvan av första teamet på plats, och som hjälpt oss att komma igång med allt!