Att slåss med moraliska dilemman, och bräms

Var på en vacker promenad med minsta kusinbarnet idag i skogarna runt Solansberget och mitt barndomshem. Solen sken till och från och det var perfekt promenadväder. Men på något vis medan svetten började brytas så kom dessa sjukt irriterande bräms fram. Jag försökte vifta och ha mig, blåsa bort dem, snärta bort dem, skaka bort dem, vad som helst så de skulle sluta surra i örat och krypa på armarna. Men icke, envisa som.. ja, åsnor om de nu är så envisa som det sägs. 


För jag vill ju inte slå dem, jag vill ju inte ta en liten insekts liv. Men, så sjukt irriterande dom är! Försökte rationalisera och se vad de har för syfte i ekosystemet och tänkte också att det kanske är som med myggor, att om de tar mitt blod så lägger de ägg och dör. Så de behöver mitt blod för att sprida sin art, vilket jag i och för sig inte vill, men det är ju så det är. Men det var en särskilt liten envis bräms som tyvärr fick sätta livet till (kanske borde klargöra för eventuella utomnorrländska läsare att det är de flygande insekterna broms jag pratar om, på norrländska har vi dock bytt ut ett "o" mot ett "ä"). 


Och jag kände.. inte så mycket. Tills jag kom på att jag borde ha dåligt samvete, så då fick jag dåligt samvete för att jag inte hade dåligt samvete. Även om jag önskar att jag hade kommit längre i mitt djurrättsliga tänk och att jag konsekvent skulle kunna respektera alla insekter och alla aspekter av vårt utnyttjande av dem (t.ex. så äter jag inte E120 som är kokade löss medan jag inte väljer bort produkter ifall de har bivax och honung i sig). Men jag tänker att det i alla fall är bättre att önska att en vore bättre, för det kanske är halva vägen dit?