Fifo och jag

Arabiskt kaffe, ett gott avslut på ett gott träningspass

Som ett led i mitt “nya liv” (som påbörjas igen och igen, ungefär var tredje måndag) har jag blivit medlem av ett gym i vår lilla stad Salfeet. Och jag måste säga att det är en upplevelse i sig. Då kulturen är som den är här så har kvinnorna och männen separata gym, något som jag faktiskt personligen inte har något emot. Inte det att det stör mig att ha män i närheten när jag tränar, men i alla fall här så känns det som om att vi mer är ett kvinnokollektiv som tränar tillsammans. Till exempel så sätter vi oss alla ner och dricker kaffe när gymmet stänger och tar oss en trevlig prat, inte för att jag bidrar så mycket mer till samtalet annat än att nicka och le uppmärksamt till svadorna av arabiska som flyter omkring i rummet men. 

Första dagen jag skulle signa mig upp på gymet så fick jag provträna först. Jag värmde som vanligt upp genom att springa på löpband, och jag lovar att jag var säker på att maskinen skulle falla ihop. Det skramlade och skrapade och lät och mina 10 km/h var nog det snabbaste den maskinen någonsin gått. Men den höll. Och jag bestämde mig för att betala de hela 190 kronor som medlemskap för en månad kostade. Det var då inte så enkelt att skriva upp sig på gymet som en kanske kunde tro. Språkbarriären i att jag inte kan arabiska och att de inte kan engelska gjorde att det tog ungefär en kvart att komma överens om att de har öppet 27 dagar i månaden (alla dagar utom fredagar), jag är välkommen mellan kl. 9.00 och 19.00 och mitt namn är Emelie och den tuffa tanten på 60++ som äger gymet kan jag kalla Fifo. 

The Secret Club, inte lätt att hitta hit om en inte vet var en ska

Så var jag där dagen efter och tränade igen, den här gången var det massa nytt folk på gymet och jag svarade på de obligatoriska fem: Var är du ifrån? Sverige. Hur gammal är du? 25 år. Är du gift? Nej. Har du barn? Inte än. Var bor du nu? I Salfeet, i den höga rosa byggnaden där borta. Under träningen så kom Fifo, som själv tränar varje dag, och gav mig.. ja, vi kan säga hjälpsamma, tips på hur jag kan träna. Det behövs i och för sig delvis då maskinerna där är så urgamla att jag inte har någon aning om vad de gör. Jag försöker dock hålla mig undan dem och stanna på löpbandet. 

Men det mest fantastiska som skedde var när jag två dagar senare fick ett samtal från en kvinna som ringde från Fifos telefon: "Hello, where are you?" Eeeh, vad är det här tänkte jag, har jag glömt att jag gjort avtal med någon? Jag svarade artigt: “I am at the bus. Where are you (unknown woman)?”, "We wait for you, at gym" fick jag höra. Alltså, eftersom jag inte varit på gymet på två dagar fick jag en påminnelse om att jag minsann måste komma till gymet och träna. Helt fantastiskt eller hur? Sådana tjänster kostar ju massa på gym i Sverige/Norge. Så nu har jag en piska i ryggen och jag blir faktiskt motiverad av att gå till gymet, och mest bara för att jag vill bespara mig skammen av att bli uppringd av coach Fifo igen. Men funkar det så funkar det.