Att ta semester från semestern

Det är ju inte semester jag kom hit för, jag har faktiskt ett jobb att göra. Men allting känns som ett enda stort äventyr, så när jag fick besök och hade en liten turistvecka så kändes det väldigt lyxigt. Att kunna ta semester från semestern. 

Vi började med ett besök i Jerusalem, en stad fylld med religion och historia. Mest känd är nog Damaskusporten. Porten som för tusen-nånting år sedan var början på resan till Damaskus. Både gammal och ny historia finns här då en kan se kulhål i väggarna från strider genom åren. Inne i gamla staden, som gömmer sig bakom porten, hittar en ett kulturellt shoppingmekka inringad av den gamla stadsmuren. Kläder, souvenirer, smycken och shoppande turister trängs med restauranger, kryddor och en shoppande lokalbefolkning. 

Palestinasjalar och trummor, dukar och gosedjur, tavlor och planscher, vattenpipor och lyktor.
Det du inte kan hitta här finns nog inte!

Mat, på hotellet. Om en inte blir frälst av detta så vet jag inte vad. Det är oliver, hummus, blomkål, champinjoner, soltorkade tomater, tapenada, färsk sallad, turisk sallad, inlagda grönsaker och bröd i en härlig blandning.

Nästa stopp var lite otippat det norska representationskontoret på Västbanken. Det var ju den 17:e maj, och bor och jobbar en med en norsk medborgare så har en inte mycket val: det måste bara firas. Inte för att vi klagade så mycket när vi kom fram, gratis mat, dryck och underhållning i en grön trädgård - inget en upplever varje dag. Det obligatoriska 17:e maj-tåget hann vi också med, vi fick mer än ett par nyfikna blickar från husen runt omkring.

Under besöket hann vi med lite "politisk turism" också, jag tog med Robert till Hebron.  Som ni kan läsa från mitt föregående inlägg är det en stad som är ganska tung att besöka. Konflikten är verkligen närvarande och det syns i både infrastruktur och människors ansikten. Vi gick längs den tomma gatan Shuhada, som soldaterna som vaktade den kallade Chicago street, en surrealistisk känsla. En av soldaterna insisterade också att ta en gruppbild på oss med min kamera, jag har aldrig sett tre människor le så osäkert på en bild förut, men vad skulle vi göra? 

Nu har jag också ynnesten av att ha en systemkamera och inget objekt går säkert från min lins! Här är vårt hus, den första balkongen (med tvätt hängandes på linor) är vår balkong, vi trivs jättebra i Salfeet. Det är en fin liten stad med ett sådant liv som kommer med en liten stad. Alla känner alla och varje morgon hejar jag på han som äger falafelrestaurangen vi brukar gå på, och hans son som är ganska bra på engelska. Grannarna påtar på i trädgården och vi ropar till varandra där jag står på balkongen. Jag har alltid en stående invitation på te och popcorn. Teet är faktiskt extra gott här, de använder färsk mynta eller meriam i som ger teet en extra dimension. Bevis: Robert drack tre koppar i rad.

KNEIFEH. Antingen älskar du det eller så tycker du bara mycket om det. Det finns inget mindre än det. Det är fett och det är sött och det är lite mer sött och fett. Ost med kaka och så massa sockervatten som hälls över först under tillagning och så igen vid servering. Kneifeh är Palestinas söta stolthet och alla som kommer till Palestina måste smaka. Annars har du som inte riktigt varit i Palestina. Och för att få tag på den bästa kneifehn måste du åka till Al Quds sweets i Nablus gamla stad. Det slår all annan kneifeh med hästlängder. Personalen var så snäll att de släppte in oss i bakeriet för att se hur kneifeh blir till, först läggs degen på en stor plåt, sen osten och semolina (rullat vete..?) sprids utöver. Plåten snurrar över en het låga, sen vänds hela saken upp och ner innan sockervatten hälls över, litervis av sockervatten. Mmm.

Fifo och jag

Arabiskt kaffe, ett gott avslut på ett gott träningspass

Som ett led i mitt “nya liv” (som påbörjas igen och igen, ungefär var tredje måndag) har jag blivit medlem av ett gym i vår lilla stad Salfeet. Och jag måste säga att det är en upplevelse i sig. Då kulturen är som den är här så har kvinnorna och männen separata gym, något som jag faktiskt personligen inte har något emot. Inte det att det stör mig att ha män i närheten när jag tränar, men i alla fall här så känns det som om att vi mer är ett kvinnokollektiv som tränar tillsammans. Till exempel så sätter vi oss alla ner och dricker kaffe när gymmet stänger och tar oss en trevlig prat, inte för att jag bidrar så mycket mer till samtalet annat än att nicka och le uppmärksamt till svadorna av arabiska som flyter omkring i rummet men. 

Första dagen jag skulle signa mig upp på gymet så fick jag provträna först. Jag värmde som vanligt upp genom att springa på löpband, och jag lovar att jag var säker på att maskinen skulle falla ihop. Det skramlade och skrapade och lät och mina 10 km/h var nog det snabbaste den maskinen någonsin gått. Men den höll. Och jag bestämde mig för att betala de hela 190 kronor som medlemskap för en månad kostade. Det var då inte så enkelt att skriva upp sig på gymet som en kanske kunde tro. Språkbarriären i att jag inte kan arabiska och att de inte kan engelska gjorde att det tog ungefär en kvart att komma överens om att de har öppet 27 dagar i månaden (alla dagar utom fredagar), jag är välkommen mellan kl. 9.00 och 19.00 och mitt namn är Emelie och den tuffa tanten på 60++ som äger gymet kan jag kalla Fifo. 

The Secret Club, inte lätt att hitta hit om en inte vet var en ska

Så var jag där dagen efter och tränade igen, den här gången var det massa nytt folk på gymet och jag svarade på de obligatoriska fem: Var är du ifrån? Sverige. Hur gammal är du? 25 år. Är du gift? Nej. Har du barn? Inte än. Var bor du nu? I Salfeet, i den höga rosa byggnaden där borta. Under träningen så kom Fifo, som själv tränar varje dag, och gav mig.. ja, vi kan säga hjälpsamma, tips på hur jag kan träna. Det behövs i och för sig delvis då maskinerna där är så urgamla att jag inte har någon aning om vad de gör. Jag försöker dock hålla mig undan dem och stanna på löpbandet. 

Men det mest fantastiska som skedde var när jag två dagar senare fick ett samtal från en kvinna som ringde från Fifos telefon: "Hello, where are you?" Eeeh, vad är det här tänkte jag, har jag glömt att jag gjort avtal med någon? Jag svarade artigt: “I am at the bus. Where are you (unknown woman)?”, "We wait for you, at gym" fick jag höra. Alltså, eftersom jag inte varit på gymet på två dagar fick jag en påminnelse om att jag minsann måste komma till gymet och träna. Helt fantastiskt eller hur? Sådana tjänster kostar ju massa på gym i Sverige/Norge. Så nu har jag en piska i ryggen och jag blir faktiskt motiverad av att gå till gymet, och mest bara för att jag vill bespara mig skammen av att bli uppringd av coach Fifo igen. Men funkar det så funkar det.  

Pre-bröllops-brud-fest

Idag var det fest minsann! Vi blev inbjuden till ena granndotterns kompis pre-bröllops-brud-fest, eller kanske möhippa? Men det liknande mer en bal, en sweet sixteen-fest eller ja, ett bröllop. På grund av kulturen här så var det ett big no-no att ta bilder, och så fick Stephan dessvärre inte heller delta, så ni får hålla er till godo med att jag beskriver hur det var :) 

Festen hölls i en stor lokal och hade en stor, dekorerad scen i ena änden av rummet. Längst bak på scenen, stod en stor, vit soffa på en upphöjd plattform, där kunde den kommande bruden sitta ner med sin närmsta familj när hon ville vila från dansandet. Bakom och runt soffan var det stora vita tyger, massvis med vita och röda rosor i buketter och bågar och glittriga ornament. Framför soffan var så dansscenen.  På grund av lite kommunikationsproblem (hejsan språkförvirrad) så kom jag lite sent till festen men fick då ett väldigt bra intryck vid ankomst då festen var i full gång. Ingången var i motsatt del av rummet från scenen så det första jag möttes var ett hav av människor (kvinnor och barn) som satt på rader efter rader av stolar vända mot scenen. När jag så kom fram till mitt sällskap, och skrikit fram mina hälsningsfraser för att överrösta den höga arabiska musiken, så vände jag uppmärksamheten till scenen. Där dansade den kommande bruden i en vid, strassbeklädd röd klänning tillsammans med sina och sin kommande makes systrar. Alla var väldigt vackert klädda och de måsta ha lagt ner timmar på sina respektive frisyrer som innefattade mängder av löshår, strass, glitter, spännen och säkert två-tre sprayflaskor vardera. 

Låt efter låt dansade bruden och vid början av varje låt annonserades vems tur det var att inta scenen tillsammans med henne. Dessvärre kom det då en annonseringen där jag tydligen var inkluderad och under två arabiska låtar och en klubbåt, som ärades med discobelysning, stod jag så på scenen och försökte kopiera de vackra palestinska flickornas rörelser, gick väl sådär kan jag tänka mig. Men kul var det! Och väldigt intressant att se kvinnorna i ett helt annat sammanhang, ett sammanhang fritt från män i huvudsak. Klänningar, höga klackar, bara axlar, långt vackert hår, dans och vänskap.

Fick dagen till ära hår och make-up 

fixad av en av granndöttrarna, kände 

mig som om att det var jag som skulle 

gifta mig! 

Bjuder på lite bilder från Salfeet nedan i brist på festbilder. 

Salfeet är en vacker och grön liten stad som formligen kryllar av citronträd- drömmen att ha den här i trädgården och göra hemmagjord citronsaft varje dag!

Bara för att blommor och 

solen är så fina tillsammans.

Slutligen, utsikten av solnedgången från vår balkong, lika enastående varje gång.