Pappersgöra och sockerkaka

Jag tror att jag skulle passa väldigt bra som sekreterare. Vet inte varför, men tycker det är så roligt att sitta och fixa med telefonsamtal, papper, blanketter, lägga saker i pärmar och skriva små post-it lappar med saker att göra. Och den tillfredsställelsen när post-it lapparna en efter en åker skrynkliga ner i papperskorgen. Nördigt va?

Har världens bästa mamma som bakat supersaftiga veganska chokladmuffins och lika saftig citron-sockerkaka! MUUMS filimama!

Nyponsoppa med glass

Så gott det skulle vara. Behöver verkligen något varmt och sött att förtära nu. Eller jag behöver något varmt på grund av min förbaskade förkylning, och jag vill ha något sött, mest för att jag bestämt mig för att skära ner på sockret rätt drastiskt då jag insett att bo-hemma-med-mammas-mat-och-köra-bil-överallt-dieten inte klär mina höfter, så att säga. 

Otåliga tankar

Ligger i sängen och hostar, googlar på mat och magen börjar kurra. Typiskt också. Vill ha onion bhaji, cig köfte, kikärtspannkakor, roti, myntadressing på sallad och pasta med fetaostpesto! Allt veganskt och underbart gott förstås :) (va fasiken, min mobil har inte 'vegansk' inskriven i ordlistan..! inte 'fasiken' heller, men det gör inget :P)

I övrigt snurrar skallen runt runt runt omkring vad som ska hända till hösten, även om jag borde känna mig förväntansfull och glad över att få göra vad jag vill så känns allt bara läskigt och ouppnåeligt. Att hitta jobb, flytta, stadga sig.. För det är det jag vill, rota mig nånstans. Hitta ett hem som är mitt, och kärlekens. Men just nu finns det bara ett stort moln på min himmel (förutom det som är fyllt med slem och sitter i min hals); att klara av min kandidatexamen. Jag antar att det handlar om tålamod, att låta saker ta sin tid - för att det löser sig. Men att vara lugn, och inte planera, har aldrig varit min grej.

Från Skeppsmaln och brända ben till Stockholm och den mest fantastiska konserten, ever

Ute på Skeppsmaln är livet ändå ganska bra, bara vågorna, klipporna, jag, Madde - och så allt fika såklart :)

Blickar ut mot fädernas land, eller ja, iallafall min fars land

Nöjd tjej väntar på Pearl-freakin-Jam

AMAZINGNESS!!!

En kan ju inte göra annat än att hålla med. Skratt och tårar, gåshud och rysningar, skönsång och hesa halsar - ja, Pearl Jam, ni ä la för fantastiska!

Vego El Fuego= veganpizza, i Sundsvall?! Ett väldigt bra avslut på en väldig bra helg helt enkelt!

Vågar en tro att sommaren är här nu?

Ja, juni har ju inte precis bjudit på de varmaste dagarna, men helt plötsligt verkar det som att sommaren är här i Örnsköldsvik, så underbart!

Men medan jag skulle bara vilja lägga mig på gräsmattan och steka på min turkiska solbränna så måste jag sitta och plugga.. Och inte kan jag tycka synd om mig själv heller, då det är mitt eget görande (eller brist på görande snarare) som gjort att jag behöver spendera min annars lediga tid bakom dataskärmen! Men då är det tur att vi har ett fantastiskt parasoll som jag kan sitta under och ändå njuta av sommarvärmen och så när jag behöver pausa kan jag bara luta mig bakåt och njuta av den vackra utsikt som vår trädgård erbjuder! :)

Sen är det också tur att livet är så underbart annars, med fina vänner och en fantastisk familj som jag aldrig kan få nog av! Åh vad jag älskar sommaren!



Mys med grannen Alice

Onsdagsmys på Public med fina, Mina Madelene

Frestelser

Det är få saker som kan få min veganska övertygelse att vackla (i alla fall här i Sverige - utlandet för mig är likställt med moraliskt förfall). Men min mummus (farmors) tjockpannkaka (också ett ord ur mitt norrländska lexikon, går väl under namnet "ugnspannkaka" för er andra!) är en av dessa saker. När jag tänker på att äta det kommer jag ihåg hur hon en gång, på ett finskt läger, gjorde en enligt henne misslyckad plåt tjockpannkaka. Och jag fick, till min obeskrivliga glädje, kalasa på denna tjockpannkaka bäst jag ville. Vilket jag gjorde. Och nu pratar vi långpanna, en djup ugnsplåt med pannkaka- och om jag inte minns fel så åt jag om inte allt så väldigt mycket nära inpå. Vad jag minns är i alla fall att det var förbaskat gott, och att jag inte åt någon middag den kvällen! Men så är det ju att jag fortfarande tycker, trots vetskapen om att det kan vara upp till 7 ägg i smeten, att det är en av de godaste rätterna som finns, min mummus tjockpannkaka. Och då finner jag det ibland svårt att se vikten av det ställningstagande jag tagit. Precis som att jag mumsade i mig två tallrikar rabarberpaj med tillhörande piskbar vegetabilisk fettblandning (sojagrädde) idag, detta till trots att jag svurit på att nu vara nyttig och ta hand om min kropp. Vilket innebär mindre socker och snabba kolhydrater, vilket jag inser nu bara gör att jag vill ha tjockpannkaka ännu mer! Gah!

(Nedan bild på vegansk ugnspannkaka från Kakboken utan ägg och mjölk, Svenska klassiker. Vill verkligen köpa alla hennes böcker men är nervös för konsekvenserna det kan medföra!)

Att slåss med moraliska dilemman, och bräms

Var på en vacker promenad med minsta kusinbarnet idag i skogarna runt Solansberget och mitt barndomshem. Solen sken till och från och det var perfekt promenadväder. Men på något vis medan svetten började brytas så kom dessa sjukt irriterande bräms fram. Jag försökte vifta och ha mig, blåsa bort dem, snärta bort dem, skaka bort dem, vad som helst så de skulle sluta surra i örat och krypa på armarna. Men icke, envisa som.. ja, åsnor om de nu är så envisa som det sägs. 


För jag vill ju inte slå dem, jag vill ju inte ta en liten insekts liv. Men, så sjukt irriterande dom är! Försökte rationalisera och se vad de har för syfte i ekosystemet och tänkte också att det kanske är som med myggor, att om de tar mitt blod så lägger de ägg och dör. Så de behöver mitt blod för att sprida sin art, vilket jag i och för sig inte vill, men det är ju så det är. Men det var en särskilt liten envis bräms som tyvärr fick sätta livet till (kanske borde klargöra för eventuella utomnorrländska läsare att det är de flygande insekterna broms jag pratar om, på norrländska har vi dock bytt ut ett "o" mot ett "ä"). 


Och jag kände.. inte så mycket. Tills jag kom på att jag borde ha dåligt samvete, så då fick jag dåligt samvete för att jag inte hade dåligt samvete. Även om jag önskar att jag hade kommit längre i mitt djurrättsliga tänk och att jag konsekvent skulle kunna respektera alla insekter och alla aspekter av vårt utnyttjande av dem (t.ex. så äter jag inte E120 som är kokade löss medan jag inte väljer bort produkter ifall de har bivax och honung i sig). Men jag tänker att det i alla fall är bättre att önska att en vore bättre, för det kanske är halva vägen dit?