Att ta semester från semestern

Det är ju inte semester jag kom hit för, jag har faktiskt ett jobb att göra. Men allting känns som ett enda stort äventyr, så när jag fick besök och hade en liten turistvecka så kändes det väldigt lyxigt. Att kunna ta semester från semestern. 

Vi började med ett besök i Jerusalem, en stad fylld med religion och historia. Mest känd är nog Damaskusporten. Porten som för tusen-nånting år sedan var början på resan till Damaskus. Både gammal och ny historia finns här då en kan se kulhål i väggarna från strider genom åren. Inne i gamla staden, som gömmer sig bakom porten, hittar en ett kulturellt shoppingmekka inringad av den gamla stadsmuren. Kläder, souvenirer, smycken och shoppande turister trängs med restauranger, kryddor och en shoppande lokalbefolkning. 

Palestinasjalar och trummor, dukar och gosedjur, tavlor och planscher, vattenpipor och lyktor.
Det du inte kan hitta här finns nog inte!

Mat, på hotellet. Om en inte blir frälst av detta så vet jag inte vad. Det är oliver, hummus, blomkål, champinjoner, soltorkade tomater, tapenada, färsk sallad, turisk sallad, inlagda grönsaker och bröd i en härlig blandning.

Nästa stopp var lite otippat det norska representationskontoret på Västbanken. Det var ju den 17:e maj, och bor och jobbar en med en norsk medborgare så har en inte mycket val: det måste bara firas. Inte för att vi klagade så mycket när vi kom fram, gratis mat, dryck och underhållning i en grön trädgård - inget en upplever varje dag. Det obligatoriska 17:e maj-tåget hann vi också med, vi fick mer än ett par nyfikna blickar från husen runt omkring.

Under besöket hann vi med lite "politisk turism" också, jag tog med Robert till Hebron.  Som ni kan läsa från mitt föregående inlägg är det en stad som är ganska tung att besöka. Konflikten är verkligen närvarande och det syns i både infrastruktur och människors ansikten. Vi gick längs den tomma gatan Shuhada, som soldaterna som vaktade den kallade Chicago street, en surrealistisk känsla. En av soldaterna insisterade också att ta en gruppbild på oss med min kamera, jag har aldrig sett tre människor le så osäkert på en bild förut, men vad skulle vi göra? 

Nu har jag också ynnesten av att ha en systemkamera och inget objekt går säkert från min lins! Här är vårt hus, den första balkongen (med tvätt hängandes på linor) är vår balkong, vi trivs jättebra i Salfeet. Det är en fin liten stad med ett sådant liv som kommer med en liten stad. Alla känner alla och varje morgon hejar jag på han som äger falafelrestaurangen vi brukar gå på, och hans son som är ganska bra på engelska. Grannarna påtar på i trädgården och vi ropar till varandra där jag står på balkongen. Jag har alltid en stående invitation på te och popcorn. Teet är faktiskt extra gott här, de använder färsk mynta eller meriam i som ger teet en extra dimension. Bevis: Robert drack tre koppar i rad.

KNEIFEH. Antingen älskar du det eller så tycker du bara mycket om det. Det finns inget mindre än det. Det är fett och det är sött och det är lite mer sött och fett. Ost med kaka och så massa sockervatten som hälls över först under tillagning och så igen vid servering. Kneifeh är Palestinas söta stolthet och alla som kommer till Palestina måste smaka. Annars har du som inte riktigt varit i Palestina. Och för att få tag på den bästa kneifehn måste du åka till Al Quds sweets i Nablus gamla stad. Det slår all annan kneifeh med hästlängder. Personalen var så snäll att de släppte in oss i bakeriet för att se hur kneifeh blir till, först läggs degen på en stor plåt, sen osten och semolina (rullat vete..?) sprids utöver. Plåten snurrar över en het låga, sen vänds hela saken upp och ner innan sockervatten hälls över, litervis av sockervatten. Mmm.