27/12 - 2014

How bizarre it feels, that in less than two weeks we’re in Jordan, indefinite. I’ve never moved somewhere without having a plan for what to do there and how to go forward. Well, if I’m not counting Norway (who does?). 

I’m super excited for it though, and preparations have finally started, making lists (my favorite), and reading up on the areas history. My plan is to be quite frequent at the blog, to keep people updated (but I’ve said that before, haven’t I?). This time in English, I need the practice. 

For those who don’t know, I have a volunteer position at a local organization where I will be helping them in working with issues regarding social justice and democracy. The organization seems really good, though I need a paid job within a few months, so the search for that need to start quite soon. But, is there anything that can cause procrastination, it is applying for jobs. Talk about anxiety. But at least my room gets cleaned, my computer gets organized, and most importantly - I get up to date on all my TV-shows ; )

This is the place I'll leave! Looks beautiful in the sunset :)

Day minus 17 and counting down

The next adventure in my life will soon begin. We’ve taken everything we own and put it in a storage unit/boiler room somewhere in an apartment building in my home town. In 17 days me and my Robert, bringing some clothes and books, will go to Jordan and Amman. With an unknown return date.

It is crazy much that circles around in my head and I've got mixed feelings about everything right now. Everything with moving from Norway, a relatively new position at work and focus on celebrating christmas with the family has put Jordan too far down on my priority list. Hence, not much is set for the trip. We have tickets for the 7th of January and almost all vaccines. But no place to live, no jobs. 

An adventure it will be indeed. I know one thing though: it’ll be fun.

Att försöka sätta ord på det. Oron och ilskan.

Nyhets- och sociala flöden de senaste dagarna har fyllts med rapporteringar från Gaza och Israel. Svenska UD ska evakuera de svenskar som vill lämna Gaza och de uppmanar till försiktighet i Jerusalem och på Västbanken. Vänner och familj säger att de tycker det är skönt att jag kom hem innan det eskalerade. "Herregud, att du var där." "Men det är väl ändå skönt att du är hemma nu."

Men jag är inte lättad. Inte alls. Jag tänker på alla som inte kan lämna Gaza (där jag inte ens var för att förtydliga saker), på de som får betala priset för konflikten. Jag tänker på de som jag lärde känna på Västbanken, på de som jag inte lärde känna. Om frustrationen över att vara så nära det som händer, men ändå inte kunna göra någonting. 

Jag läser klumpiga uttalanden som får mig att tappa förtroendet för politiska ledare. Tilliten till media, den lilla som fanns kvar där, försvinner när de i förbigående säger att hundratals dött i Gaza av israeliska flygbomber men sedan i detalj återger hur en tonåring skadats av en raket skjuten från Gaza. Men det finns också bilder på solidaritetsmarkeringar och videor på journalister och taxichaufförer som förbannat berättar sanningen. Det verkar dock som den första världssynen överväger den senare. Real-politik kan göra mig så förbannad och politikerna håller sig på den mest fördelaktiga sidan, alltså den sida som USA håller på. 

Verkligheten på marken, är det någon som bryr sig om den? Israels "rätt att försvara sig" som resulterar i övervåld mot civila? De har skapat våldet från dem som de kallar terrorister och de vet det själva. Utan ockupation och blockad, inga raketer. Tänk dig om du hade varit instängd i ditt hus, med få möjligheter för självförsörjning och ingen möjlighet till (laglig) import. Den som stängt in dig tar ditt vatten och halva din trädgård som "buffertzon". Du försöker få stöd av dina grannar, av de som bor på andra sidan kvarteret, i andra kvarter runtomkring, men ingen lyssnar. Du försöker förhandla med den som stängt dig in. Kraven är omöjliga och förnedrande att uppnå. Du har ingen makt. Inga förhandlingsmedel. Kopplet stryps hårdare åt din hals. Grundvattnet är så lågt att saltvatten tar dess plats och snart svälter du och din familj för inget går att odla. Vad gör du? Sätter dig ner och väntar på bättre tider? Eller gör du motstånd?

Folkvalda partiet Hamas, eller vem det än nu är som avfyrar raketerna, det är de som agerar i självförsvar. Även om jag egentligen är pacifist och inte gillar våld, så måste jag säga att jag vet inte vad de annars skulle kunna göra. Kidnappningen av de tre unga männen på Västbanken var så klart hemsk, jag önskar ingens död. Men det här är första gången på länge som världen äntligen pratar om Gaza och Palestina igen. När ledare uppmanar till lugn på båda sidor, när FN krismöter. Jag önskar innerligen att ingen ska behöva dö för att det ska bli fred och en lösning på denna eviga konflikt, mellan två helt ojämbördiga parter. 

Det jag dock ser framför mig är kartan på det som är kvar av det palestinska självstyret. Jag minns de israeliska vägskyltarna som pekar mot israeliska bosättningar inne på vad som egentligen ska vara palestinskt territorium, det som ska bli det framtida Palestina. Muren, som slingrar sig tätt intill palestinska hus för att stjäla så mycket land som möjligt. Vakttornen, som står tätt in till husen som har täckt för sina fönster för att slippa bli sedda genom de unga soldaternas kikarsikten...

Vem är det som egentligen inte vill ha fred?

Ps. Kom ihåg att Bojkotta Apartheid, Bojkotta Israel: http://palestinakomiteen.no/ikke-kjop-varer-som-smaker-av-okkupasjon/

Vatten och salt

Jag sitter på bussen och väntar på att busschauffören ska be klart så att vi kan åka. Efter jobbet skulle jag på något så ytligt som en shoppingrunda, men i Ramallah möttes jag av stängda dörrar och neddragna galler. Det är strejk. Strejk för att uppmärksamma och stå i solidaritet med de nästan 130 politiska fångar som hungerstrejkat i 46 dagar idag. 46 dagar. Det är 1 1/2 månad med inget annat än ett dropp i armen med vatten och salt. 

Strejken fungerar. De stängda butikerna lägger sordi på stämningen i det annars så livliga Ramallah. Caféer, klädesbutiker, restauranger, fruktmarknaden, allting förutom apoteken och bankerna är stängt. Gatorna är tysta förutom en arabisk bön som stilla ringlar sig genom gatorna från en högtalare i någon gränd i närheten. Solen går precis i moln och det gråa ljuset matchar stämningen. Jag tror de flesta tänker på fångarna idag. 

I Nablus förra veckan var det en liknande strejk. Det var dock några butiker i gamla staden som vågade bryta strejken. De blev snabbt tillrättalagda av ungdomar som använde alla medel för att skrämma dem till att stänga. Sirenljud genom megafoner, smällare och brinnande bildäck. Det är få som vågar bryta strejken i Ramallah idag, de som ändå gör det har dörren knappt på glänt. De gör det ju inte för att de inte respekterar strejken och den kamp som fångarna för. Men det handlar också om förlorad inkomst. Ändå vill jag inte gå in och handla där.

Antalet fångar som hungerstrejkar varierar efter källa, allt från 125 till 300, med de som i tillägg fastar under en kortare period i solidaritet. Antalet gick upp till 1 500 förra veckan. Men det alla verkar vara överens om är att det är den längsta mass-hungerstrejken sen 1967. De strejkar för att protestera administrative detention, en ordning som gör det möjligt för Israel att arrestera vem som helst, när som helst - utan anledning, och hålla dem i arrest upp till sex månader utan minsta förklaring. Än mindre ett åtal eller en rättegång. Det är inte ens säkert att du går fri efter att du suttit i sex månader, det finns ingen gräns för hur många gånger du kan bli arresterad. En vanlig procedur är att de släpper ut någon ur fängelset och innan han (det är oftast män) hinner sänka axlarna och gå mot sin väntande familj så kommer de och hämtar in honom igen för ytterliggare sex månader. 

Det ska tydligen vara en undantagslag för statens säkerhet. Lite som Guantanamo. Fast det är inte ett undantagstillstånd. Det är vardag. FN och självaste Ban Ki-moon har uttryckt oro över ämnet och uppmanat Israel att fångarna antingen ska bli "charged or released without delay."

Vi kan ju bara hoppas att det här blir första gången de lyssnar.. 

Sanningen. Verkligheten.

Hur ska jag förklara detta? 

Jag har nu varit på plats i Palestina i ganska precis två månader. Jag kan inte påstå att jag har svaret på konflikten, att jag är klokare än någon annan eller att mina tankar ni får ta del av nedan är unika. 

Men herregud. Det är ju så tydligt det som sker. Det är så uppenbart fel, omoraliskt och utstuderat att det känns så konstigt att alla inte förstår det jag förstår. Och ja, det låter kanske som om att jag är med i en sekt. Jag behövde inte komma hit för att förstå det, men här, väl på plats, så får en det verkligen slängt i ansiktet. 

Sanningen. Verkligheten.

Sanningen och verkligheten att nej, det är i grunden inte en särskilt komplicerad konflikt. Att nej, Israel är inte Mellanösterns enda demokrati, de är inte hotade att bli slängda i havet av någon (förutom möjligen Hezbollah, men jag menar, det finns inget realistiskt hot) och det är inte synd om dem. Den nazistiska, främlingsfientliga vågen som drar igenom Europa är mycket oroväckande, men den kan inte användas som en ursäkt för det Israel gör mot Palestina och dess invånare. INGET kan användas som ursäkt för det. Om något så borde Israel, som till majoritet består av en judisk befolkning, själva förstå att det de gör är fel. De har ju själva, om inte personligen så inom familjen, fått utstå förföljelse, lidande, tvångsförflyttning, demonisering, nazism, rasism.. Borde de inte då ha en större förståelse för vad det är som sker? 

Det går inte att tippa på tå för alltid på grund av det som skedde under andra världskriget och antisemitismen som fortfarande finns. För antisemitism har inget med Israel att göra. Israel gör inte saker fel för att det är judar som bor här. Israel gör saker fel för att det är fel det de gör. Punktum. 

Sedan vi kom hit har jag och min kollega bevittnat murar som stulit land från bönder, hem som blivit förstörda av bulldozers, splittrade familjer, orättfärdiga rättegångar, trakasserade landsbyar, människor som förlorat sina jobb för att de inte längre får tillstånd att korsa gränsen, ungdomar som blivit skjutna i bröstet för att de gör motstånd mot ett orättfärdigt rättssystem...

Men det är svårt att förmedla den här bilden. Jag vill inte uppfattas som en "extremist", för vem lyssnar på en sådan? Det är dock svårt att inte bli extrem. Att fortsätta se nyanserna och försöka skilja Israel från israeler. Varför gör de som de gör? Varför kan de inte bara leva i fred? Jag har liten tilltro till den israeliska staten och dess krigslystna, USA-stötta parlamentariker. Men vanliga, hederliga israeliska medborgare? Barnfamiljer, studenter, vanliga arbetare? Varför har de ett sådant hat mot palestinier, som de inte ens erkänner har en egen nationell tillhörighet utan ständigt refererar till som "araber"? Israel, som har fått kämpa för att få ha sitt eget land, att få erbjuda en fristad åt en judisk befolkning som varit förföljd världen över borde väl ha en mjuk plats i sitt hjärta där de kan förstå att palestinierna bara vill ha samma sak? 

Fristad. Ett relevant ord i sammanhanget. Det frestar ibland att tänka, när en åker igenom det vackra palestinska landskapet och ser outposts och bosättningar tränga sig in bland små palestinska byar: "Vad har de här att göra? Varför kommer de just hit? Det finns väl andra platser de kan åka till?" Men jag hör ju hur det låter: inskränkt, ensidigt - rasistiskt. Det är en fristad för dem, det förstår jag, de nya israelerna som väljer att flytta hit. Jag har förståelse för det, i Sverige är jag väldigt för att skänka fristad åt alla människor som behöver frihet och trygghet från krig, fattigdom, förtryck, förföljelse, elände. Och samma princip borde gälla här. 

Men är det inte precis där skon klämmer? Samma princip borde gälla här. Alla människor som behöver frihet från krig, fattigdom, förtryck, förföljelse, elände borde få söka fristad här. Judar som muslimer och kristna. Palestinier som israeler. Det kan aldrig vara rättfärdigat att någons jakt på frihet och trygghet ska sända iväg någon annan på jakt efter det en annan plats. I dag är nästan 5 miljoner palestinier på flykt runt om i världen (ofattliga siffror jag vet, men det är på riktigt). Det är 66 år och flera generationer av palestinier som levt sina liv i statslöshet, hopplöshet och väntan. Väntan på att få återvända, väntan på att få bli erkända av omvärlden som det de vet att de är: palestinier med rätten till en egen stat.

Demonstration för rätten att återvända på Nakba-markeringen i Ramallah, 15 maj 2014.

Att ta semester från semestern

Det är ju inte semester jag kom hit för, jag har faktiskt ett jobb att göra. Men allting känns som ett enda stort äventyr, så när jag fick besök och hade en liten turistvecka så kändes det väldigt lyxigt. Att kunna ta semester från semestern. 

Vi började med ett besök i Jerusalem, en stad fylld med religion och historia. Mest känd är nog Damaskusporten. Porten som för tusen-nånting år sedan var början på resan till Damaskus. Både gammal och ny historia finns här då en kan se kulhål i väggarna från strider genom åren. Inne i gamla staden, som gömmer sig bakom porten, hittar en ett kulturellt shoppingmekka inringad av den gamla stadsmuren. Kläder, souvenirer, smycken och shoppande turister trängs med restauranger, kryddor och en shoppande lokalbefolkning. 

Palestinasjalar och trummor, dukar och gosedjur, tavlor och planscher, vattenpipor och lyktor.
Det du inte kan hitta här finns nog inte!

Mat, på hotellet. Om en inte blir frälst av detta så vet jag inte vad. Det är oliver, hummus, blomkål, champinjoner, soltorkade tomater, tapenada, färsk sallad, turisk sallad, inlagda grönsaker och bröd i en härlig blandning.

Nästa stopp var lite otippat det norska representationskontoret på Västbanken. Det var ju den 17:e maj, och bor och jobbar en med en norsk medborgare så har en inte mycket val: det måste bara firas. Inte för att vi klagade så mycket när vi kom fram, gratis mat, dryck och underhållning i en grön trädgård - inget en upplever varje dag. Det obligatoriska 17:e maj-tåget hann vi också med, vi fick mer än ett par nyfikna blickar från husen runt omkring.

Under besöket hann vi med lite "politisk turism" också, jag tog med Robert till Hebron.  Som ni kan läsa från mitt föregående inlägg är det en stad som är ganska tung att besöka. Konflikten är verkligen närvarande och det syns i både infrastruktur och människors ansikten. Vi gick längs den tomma gatan Shuhada, som soldaterna som vaktade den kallade Chicago street, en surrealistisk känsla. En av soldaterna insisterade också att ta en gruppbild på oss med min kamera, jag har aldrig sett tre människor le så osäkert på en bild förut, men vad skulle vi göra? 

Nu har jag också ynnesten av att ha en systemkamera och inget objekt går säkert från min lins! Här är vårt hus, den första balkongen (med tvätt hängandes på linor) är vår balkong, vi trivs jättebra i Salfeet. Det är en fin liten stad med ett sådant liv som kommer med en liten stad. Alla känner alla och varje morgon hejar jag på han som äger falafelrestaurangen vi brukar gå på, och hans son som är ganska bra på engelska. Grannarna påtar på i trädgården och vi ropar till varandra där jag står på balkongen. Jag har alltid en stående invitation på te och popcorn. Teet är faktiskt extra gott här, de använder färsk mynta eller meriam i som ger teet en extra dimension. Bevis: Robert drack tre koppar i rad.

KNEIFEH. Antingen älskar du det eller så tycker du bara mycket om det. Det finns inget mindre än det. Det är fett och det är sött och det är lite mer sött och fett. Ost med kaka och så massa sockervatten som hälls över först under tillagning och så igen vid servering. Kneifeh är Palestinas söta stolthet och alla som kommer till Palestina måste smaka. Annars har du som inte riktigt varit i Palestina. Och för att få tag på den bästa kneifehn måste du åka till Al Quds sweets i Nablus gamla stad. Det slår all annan kneifeh med hästlängder. Personalen var så snäll att de släppte in oss i bakeriet för att se hur kneifeh blir till, först läggs degen på en stor plåt, sen osten och semolina (rullat vete..?) sprids utöver. Plåten snurrar över en het låga, sen vänds hela saken upp och ner innan sockervatten hälls över, litervis av sockervatten. Mmm.

Mycket som kan hända på en dag

Välkommen till apartheid-gatan

Jag misslyckades visst lite med att ha tre inlägg på tre dagar. Men jag måste säga att jag hade en ganska god anledning till det. Gårdagen (fredag) spenderades i Hebron. En stad med mer än ett litet problem. Det bor ett par hundratusen palestinier i området, det ligger ju trots allt långt in på Västbanken, och 3-400 israeler i staden. I sig inget problem. Men det skapar en hel del problem. Den israeliska närvaron i staden har skapat ett segregerat samhälle med gator och hela kvarter förbjudna för palestinier att beträda. Trots att den israeliska populationen är så liten så vaktas de av flertalet, tungt beväpnade unga män och kvinnor ur den israeliska militären och gränspolisen. Det finns till och med en checkpoint som en måste gå igenom för att kunna komma till Ibrahim moskén.

Mitt inne i Hebron, på slutet av en shoppinggata och precis
innan moskén måste en gå igenom detta för att komma vidare

Det var alltså till detta som vi skulle åka för dagen. Först besökte vi ett kvinnokooperativ som har en fantastisk butik, fylld med vackra broderier och smycken inne i den gamla staden; Women in Hebron. Många butiker i området har fått order av den israeliska militären att stänga av "säkerhetsskäl". Hur en butik med hantverk, mat, kläder, ja, vad som helst, kan vara ett säkerhetshot gentemot den israeliska befolkningen i staden är för mig oförståeligt. Vissa påstår att de vet vad de gör. Jag håller med, de vet precis vad de ska göra för att skada den palestinska populationen i staden ekonomiskt, socialt och kulturellt. Till den grad att de börjar flytta ut ur staden. 

I alla fall. Vi intervjuade en av kvinnorna i butiken. En lugn, bestämd, varm, intelligent och inspirerande människa med ett mål i livet: att jobba och vara självförsörjande. 

Stängda butiker inne i centrala Hebron, gamla stan.

Israelisk militär på toppen av en bosättning inne i Hebron

Turen gick så vidare för att se demonstrationen som arrangeras vid ett torg varje fredag i Hebron. Det visade sig vara en smått historisk demonstration vi var vittne till. Hamas- och Fatah anhängare demonstrerade tillsammans på första gången på två år. Något som är väldigt viktigt, för som en klok aktivist sa: det är i enhet vi finner vår styrka. Det var faktiskt till honom som turen gick sen. En engagerad människa som jobbar som koordinator för en ungdomsorganisation, han kallar den sin icke-våldliga armé. Säger i sig själv en hel del om vad de gör, men de hittar icke-våldliga medel för att slåss mot den israeliska ockupationen. Kampanjer, utbildning, samling.

Så kommer händelsen för dagen. (Förlåt mamma, och pappa, innan ni läser detta: jag lovar, jag är okej.) När vi skulle lämna mötet gick vi igenom check pointen som tog oss ut från den israeliska delen av Hebron, H2. Den syn som möter oss är palestinsk polis som försöker mota bort stenkastande barn, kan knappast kalla dem ungdomar när de är i 12-årsåldern. Vi ställer oss och ser på tillsammans med några internationella observatörer. Inget dramatiskt egentligen. Så sker någonting. Helt plötsligt är all palestinsk polis borta och israelisk militär tillsammans med gränspolis rycker fram bakom ett regn av shockgranater, ljudbomber. Det hela är lite chockerande och trots att vi står säkert så rör vi oss bortåt och står i en öppning mellan två hus. Helt plötsligt börjar alla springa uppför den breda trappan som går mellan husen. Jag följer med på ren instinkt. Så förstår jag vad som sker. En israelisk militär skjuter och det smäller. Han siktade mot oss. Uppe i trappan tittar vi ner och alla är lite förvirrade. Helt plötsligt skriker någon shit och alla springer igen, upp vidare bakom huset och in i en gränd. Han hade siktat och skjutit mot oss igen. 

Smällen är hög och ljuset kan vara starkt om en står för nära, men det är egentligen inte farligt. Det är bara det att de siktar på någon som inte utgör någon fara som gör mig irriterad, inte särskilt förvånad dock. Särskilt de 4-5 som stod där med klart märkta observatörsvästar. Kanske är det just det som är faran. Att någon kan observera och dokumentera det som sker. 

Vi satt fast uppe i gränden ett tag innan vi vågade gå ner och ifrån området som under tiden förvandlats till en liten krigszon. Upprepade smällar, ett trettiotal militärer och tjock rök från brinnande gummidäck. Det är alltså så här det är. Att vara palestinier i Hebron. Ibland och för ett fåtal, förstås.

Vi försökte ta oss från området men det var svårt att komma ifrån potentiella kampområden i en stad en inte känner så väl. Till slut mötte vi på några finklädda människor som kom från ett bröllop. De erbjöd att köra oss till utkanten av staden. Där hittade vi ett ställe att äta middag och försökte, tillsammans med mutabbal och grillade grönsaker, smälta det som hade hänt. När adrenalinet äntligen lämnade kroppen måste jag erkänna att jag kände mig lite skakis. Samtidigt fortsatte sammandrabbningarna på andra sidan staden.

Tomma Shuhada street, en gång stadens shoppingmekka kallas nu Ghost Town. Jag förstår varför.

Men så rullade kvällen på, vi mötte några vänner och slog följe till ett café och spelade Fifa. Det blev till och med oavgjort en gång när jag spelade mot en av killarna. Fast jag tror han spelade sämre mot mig för att vara snäll. Men ändå. Sen gick vi till ett annat café och åt doughnuts och drack cappuccino. Det blev en dag med skarpa kontraster. Ljudbomber mot chokladmunkar. Rök från gummidäck mot rök från arghile (vattenpipa). Kostym med slips mot militärutrustning med hjälm. 

Dagen avslutades hos samma kvinna som dagen började, planen var att ta oss till Betlehem samma kväll men vi var alltför trötta för att ta turen. Så vi checkade in på det lilla bed n' breakfast som hon har i sitt hem. Utan vatten och med stenhårda kuddar. Men med massa gästfrihet och ett fantastiskt tak. En trygg avslutning på dagens kaos.

Med våra vänner i gamla stan. Det som ser ut som solskydd är egentligen där för att fungera som skräpskydd. Bosättarna, som ofta bor på tredje och fjärde våningen medan palestinierna bor på första och andra, kastar ofta ner allt möjligt skräp på gatan där vanliga människor handlar i vanliga butiker ägda av vanliga människor. På vissa ställen är skyddet av nät, men då kastar de istället ner "flytande skräp", vätskor som urin, blekmedel, avloppsvatten..