Mycket som kan hända på en dag

Välkommen till apartheid-gatan

Jag misslyckades visst lite med att ha tre inlägg på tre dagar. Men jag måste säga att jag hade en ganska god anledning till det. Gårdagen (fredag) spenderades i Hebron. En stad med mer än ett litet problem. Det bor ett par hundratusen palestinier i området, det ligger ju trots allt långt in på Västbanken, och 3-400 israeler i staden. I sig inget problem. Men det skapar en hel del problem. Den israeliska närvaron i staden har skapat ett segregerat samhälle med gator och hela kvarter förbjudna för palestinier att beträda. Trots att den israeliska populationen är så liten så vaktas de av flertalet, tungt beväpnade unga män och kvinnor ur den israeliska militären och gränspolisen. Det finns till och med en checkpoint som en måste gå igenom för att kunna komma till Ibrahim moskén.

Mitt inne i Hebron, på slutet av en shoppinggata och precis
innan moskén måste en gå igenom detta för att komma vidare

Det var alltså till detta som vi skulle åka för dagen. Först besökte vi ett kvinnokooperativ som har en fantastisk butik, fylld med vackra broderier och smycken inne i den gamla staden; Women in Hebron. Många butiker i området har fått order av den israeliska militären att stänga av "säkerhetsskäl". Hur en butik med hantverk, mat, kläder, ja, vad som helst, kan vara ett säkerhetshot gentemot den israeliska befolkningen i staden är för mig oförståeligt. Vissa påstår att de vet vad de gör. Jag håller med, de vet precis vad de ska göra för att skada den palestinska populationen i staden ekonomiskt, socialt och kulturellt. Till den grad att de börjar flytta ut ur staden. 

I alla fall. Vi intervjuade en av kvinnorna i butiken. En lugn, bestämd, varm, intelligent och inspirerande människa med ett mål i livet: att jobba och vara självförsörjande. 

Stängda butiker inne i centrala Hebron, gamla stan.

Israelisk militär på toppen av en bosättning inne i Hebron

Turen gick så vidare för att se demonstrationen som arrangeras vid ett torg varje fredag i Hebron. Det visade sig vara en smått historisk demonstration vi var vittne till. Hamas- och Fatah anhängare demonstrerade tillsammans på första gången på två år. Något som är väldigt viktigt, för som en klok aktivist sa: det är i enhet vi finner vår styrka. Det var faktiskt till honom som turen gick sen. En engagerad människa som jobbar som koordinator för en ungdomsorganisation, han kallar den sin icke-våldliga armé. Säger i sig själv en hel del om vad de gör, men de hittar icke-våldliga medel för att slåss mot den israeliska ockupationen. Kampanjer, utbildning, samling.

Så kommer händelsen för dagen. (Förlåt mamma, och pappa, innan ni läser detta: jag lovar, jag är okej.) När vi skulle lämna mötet gick vi igenom check pointen som tog oss ut från den israeliska delen av Hebron, H2. Den syn som möter oss är palestinsk polis som försöker mota bort stenkastande barn, kan knappast kalla dem ungdomar när de är i 12-årsåldern. Vi ställer oss och ser på tillsammans med några internationella observatörer. Inget dramatiskt egentligen. Så sker någonting. Helt plötsligt är all palestinsk polis borta och israelisk militär tillsammans med gränspolis rycker fram bakom ett regn av shockgranater, ljudbomber. Det hela är lite chockerande och trots att vi står säkert så rör vi oss bortåt och står i en öppning mellan två hus. Helt plötsligt börjar alla springa uppför den breda trappan som går mellan husen. Jag följer med på ren instinkt. Så förstår jag vad som sker. En israelisk militär skjuter och det smäller. Han siktade mot oss. Uppe i trappan tittar vi ner och alla är lite förvirrade. Helt plötsligt skriker någon shit och alla springer igen, upp vidare bakom huset och in i en gränd. Han hade siktat och skjutit mot oss igen. 

Smällen är hög och ljuset kan vara starkt om en står för nära, men det är egentligen inte farligt. Det är bara det att de siktar på någon som inte utgör någon fara som gör mig irriterad, inte särskilt förvånad dock. Särskilt de 4-5 som stod där med klart märkta observatörsvästar. Kanske är det just det som är faran. Att någon kan observera och dokumentera det som sker. 

Vi satt fast uppe i gränden ett tag innan vi vågade gå ner och ifrån området som under tiden förvandlats till en liten krigszon. Upprepade smällar, ett trettiotal militärer och tjock rök från brinnande gummidäck. Det är alltså så här det är. Att vara palestinier i Hebron. Ibland och för ett fåtal, förstås.

Vi försökte ta oss från området men det var svårt att komma ifrån potentiella kampområden i en stad en inte känner så väl. Till slut mötte vi på några finklädda människor som kom från ett bröllop. De erbjöd att köra oss till utkanten av staden. Där hittade vi ett ställe att äta middag och försökte, tillsammans med mutabbal och grillade grönsaker, smälta det som hade hänt. När adrenalinet äntligen lämnade kroppen måste jag erkänna att jag kände mig lite skakis. Samtidigt fortsatte sammandrabbningarna på andra sidan staden.

Tomma Shuhada street, en gång stadens shoppingmekka kallas nu Ghost Town. Jag förstår varför.

Men så rullade kvällen på, vi mötte några vänner och slog följe till ett café och spelade Fifa. Det blev till och med oavgjort en gång när jag spelade mot en av killarna. Fast jag tror han spelade sämre mot mig för att vara snäll. Men ändå. Sen gick vi till ett annat café och åt doughnuts och drack cappuccino. Det blev en dag med skarpa kontraster. Ljudbomber mot chokladmunkar. Rök från gummidäck mot rök från arghile (vattenpipa). Kostym med slips mot militärutrustning med hjälm. 

Dagen avslutades hos samma kvinna som dagen började, planen var att ta oss till Betlehem samma kväll men vi var alltför trötta för att ta turen. Så vi checkade in på det lilla bed n' breakfast som hon har i sitt hem. Utan vatten och med stenhårda kuddar. Men med massa gästfrihet och ett fantastiskt tak. En trygg avslutning på dagens kaos.

Med våra vänner i gamla stan. Det som ser ut som solskydd är egentligen där för att fungera som skräpskydd. Bosättarna, som ofta bor på tredje och fjärde våningen medan palestinierna bor på första och andra, kastar ofta ner allt möjligt skräp på gatan där vanliga människor handlar i vanliga butiker ägda av vanliga människor. På vissa ställen är skyddet av nät, men då kastar de istället ner "flytande skräp", vätskor som urin, blekmedel, avloppsvatten..

En tur till det palestinska Medelhavet

I torsdags åkte vi till den vidunderligt vackra staden Akka. Staden heter Akka på arabiska, Akko på hebreiska och på engelska Acre. Genom tiderna har staden också kallats Antiochia Ptolemais. Begreppet 'kärt barn har många namn' passar väldigt gott in. 

Historien kring Akka sträcker sig väldigt långt bak i tiden, både korsfarare, romer, Napoleon och Ottomanska riket har härjat här. Det har lämnat många vackra spår i staden, spår av gamla murar, fästningar, faktiskt till och med en hög gräsbeklädd kulle som Napoleon byggde. Eller ja, han beordrade att den skulle byggas i alla fall. 

Vi var i staden för att skriva om Umm Ahmad, en kvinna som hotas av att kastas ut ur sitt eget hem. Ett hem hon har delat med sin familj i över 50 år. Stephan har, med lite hjälp från mig, skrivit ett  fint inlägg om det på solidaritetsbloggen. 

Under det dygn vi hade privilegiet att få stanna i Umm Ahmads hem hann vi träffa massa intressanta människor. Och vilken gästfrihet! Det var sällan vi satt utan en kopp med te, kaffe, cola, juice eller vatten i ena handen och en dadel, mandlar eller annat gott i den andra handen. Måste definitivt komma igång med träningen nu för att säga det enkelt, så illa var det!

Vi blev adopterade av ett aktivistgäng som tog oss på en tvåtimmars nattlig rundtur i staden. Turen tog oss genom den gamla staden och var fylld av massa spännande historier. Historier om hus som rasat för att någon försökte riva ner teleantenner som satt på taken och gjorde folk sjuka, portar de gömmer sig i för den israeliska militären, en rörelse mot gentrifiering och etnisk rensning som sprids i staden.

Det var så lugnt och stilla i staden klockan 1
på natten.

Ett statement gentemot israeliska myndigheter som försöker
göra om den gamla staden till ett turistområde med fler hotell
och färre palestinier.

En kvarleva från huset som rasade efter att några ungdomar försökt rasera teleantennerna. Många unga människor i området blev sjuka av strålningen. Olyckligtvis träffade de en gasbehållare som stod på taket och triggade en explosion. Efter olyckan lyckades lokalbefolkningen övertyga myndigheterna om att ta ner alla teleantenner inne i det tättbefolkade området och istället bygga nya utanför centrum.

En israelisk man köpte det här lilla huset av en palestinsk familj. Han började med att gräva ur golvet för hand, cirka 3 meter djupt. När han gått för dagen kom ett gäng unga palestinier från kvarteret och fyllde igen hålet med allt det fyll som han grävt ut. Mannen kom tillbaka, grävde ur hålet igen, men ungdomarna fyllde det ännu en gång. Så höll de på två gånger till innan mannen gav upp. Det kan vara svårt att förstå varför de gör detta. Men det är en del av en större bild där israeliska myndigheter använder alla piskor och morötter de har för att flytta ut en palestinsk befolkning ur den gamla staden för att flytta in hotell, restauranger och nya bostadsområden, alla ägda av israeliska företag och i en sådan prisklass att förmodligen bara israeler och turister kommer att ha råd med det. Det är i grundsak en klassfråga och handlar om gentrifiering. Men när den "lägre klassen" är palestinier och den "högre klassen" är israeler så blir det också en fråga om etnisk rensning. Därför är också små motståndskamper som denna beundransvärda. Som när lokalbefolkningen byter ut den israeliska flaggan mot den palestinska på stadens klocktorn. Små kamper gör stor skillnad.

Vi hann både med att åka båt (bild till höger) med gänget, och åka häst och vagn (se bild nedan, och ja, jag får vara lite flexibel med mina djuretiska principer här, får vara "extra vegan" [vad det nu är] i ett års tid när jag kommer hem för att kompensera för kompromisserna som jag fått göra de senaste veckorna!).

Mysigt att se olika delar av staden, både från land och hav. Vi fick också åka gratis på båda  turerna, gästfriheten är som sagt fantastisk här. Våra vänner berättade att det är så det fungerar här:

"Jag hjälper dig idag för att jag har pengar nu och inte du, så hjälper du mig imorgon när du har pengar och inte jag".

Utsikten var... obeskrivligt vacker. Närapå en andlig upplevelse, kände verkligen hur jag inte kunde ta djupa nog andetag i ett desperat försök att ta in synen framför mig. Tyvärr kommer inte den här utsikten vara tillgänglig allt för länge till. Om inte huset konfiskeras av israeliska myndigheter kommer terrassen ändå rasa samman då familjen som äger huset inte får tillstånd från de samma för att renovera. Och vem vill lägga ner pengar på ett hus som de inte vet om de kommer ha kvar om några veckor ändå?

Matthew, Ruba och Yousef tar ett steg tillbaka och njuter åsynen av en engagerad, vällyckad demonstration. Som sagt: läs mer om det på solidaritetsbloggen!

Soliga medelhavshälsningar från ett gäng glada människor!
/Stephan och Matthew på bild och jag bakom kameran