Kroppen i Övik, tankarna i Amman och hjärtat rakt överallt

Så nu var en hemma i Norrland igen. Har haft en enormt mysig jul med familjen, trots att det finns en tom stol där min syster brukar sitta. Herre jesanäs att flickan skulle åka till Indien över jul! 

Trots att tristessen börjar nagga i kanterna på min vardag så är det väldigt skönt att komma tillbaka till Sverige. Det var väldigt längesedan jag uppskattade en dusch så mycket som i torsdags när jag kom hem! För nu var det ju så att jag och Sanaa hade lite problem med duschen i Jordanienland, det var så pass att vi fann det bättre att fylla en balja med vatten och sen använda en kanna och hälla vattnet över oss! Så, skönt var det att duscha i en ordentlig dusch minsann! Sen att inte behöva gå omkring på iskalla stengolv och sova på golvet i vardagsrummet är ju också en bonus :P

Men trots allt så saknar jag Amman, en fick som ett liv och en vardag där nere också och att bryta upp från vanor och speciellt från goda vänner är aldrig önskvärt. Det är nästan så att jag undrar varför jag åker iväg och rotar mig nånstans när jag vet att det ändå kommer ta slut snart... Ja, jag lider ganska lätt av seperationsångest. Men det är klart att det är värt det, det är det alltid! Och som mina kära vänner sa, Amman finns ju alltid kvar. Och det hoppas jag innerligen för kolla hur vackert det är! 

Men härnäst bär det av till Malmö och mina underbara vänner där, som jag saknat såå mycket! Ska faktiskt bli skönt att komma iväg och komma igång med det "vanliga" livet igen, det med plugg, möten, Drottningholmsliv, veganliv och framför allt då mina underbara vänner! Fast det kommer knappast vara sig helt likt då två av mina pärlor är borta, en i Umeå och en i Turkiet.. Tänk att en skulle skaffa sig såna vänner som inte kan stanna på en plats! Inte för att jag är bättre men... Nej, nu ska jag ta tag i praktikrapporten som skulle ha varit inne den 15:e, så kanske dags att börja nu eller? :P

"Woop woop!" - all week long!

Den här veckan har varit mer späckad än de flesta och frasen "woop woop" har nog aldrig yttrats så många gånger av mig förut, i mitt liv typ!


Måndag var vi dubbelbokade på adventsfödelsedagskalas och italiensk/kanadensisk middag. Adventsfödelsedagskalaset bestod av en massa bakelser och sång till Maximes ära då hon fyllde hela 23 år. Sedan gick färden vidare till det mångkulturella kollektivboendet i Sweileh och Danny, Ezra, Shadi och Endutch, där det bjöds på en massa mer choklad: och veckans, eller snarare årets, konstigaste rätt: gnocci med nutella!! Än hur skumt det låter så var det GOTT! Gott gånger tusen! Att rekommendera, men glöm bara inte att servera med florsocker för att riktigt få fram sötman ;)


Tisdag bestod av ett av våra cafémarathon på x antal timmar på Jordaniens egna Starbucks: Gloria Jean's. Onsdag var det knäckbak och städning för på torsdagen så var det julfest och ännu mer socker i form av rombollar, kolakakor, äppelkaka, kanelbullar och så knäcken som kanske inte var så knäckig då den var gjord på pannkakssirap, men den gick ner! :P


Sen kom helgen: Fredagkväll spenderades på the Basement Café där det bjöds på flamencomusik och massa gott sällskap, avslutades sedan med en tidig kväll för mig efter en öl på Pariscafeét i Weebdeh. Morgonen efter var nämligen en dag som inte har setts fram emot men som var orsak till de största "woopen" av dem alla. Äntligen fick jag pusta ut efter att ha gjort min presentation! I tre timmar stod jag och chefen, Zeinat, och babblade om mänskliga rättigheter inför de cirka 60 anställda som var mer eller mindre nöjda med att komma in till jobbet på en lördag. Men bra gick det och det var en lagom kick för självförtroendet! Fick också en present idag som tack, en handdukshållare sydd och broderad på en av verksamheterna här i Amman. Mycket glad blev jag :) Men gårdagen slutade inte med bara ett litet "woop woop" över att jag var fri från ångesten utan fortsatte med hyrbil iväg till Mount Nebo för solnedgång och lite religiösa statyer. Det var nämligen på Mount Nebo som Moses stod när Gud sa till honom att det han såg från berget var det förlovade landet, men Moses fick inte gå in, så han stannade på berget och dog där och sägs ligga begraven där än idag! Tyvärr var hans grav/tempel stängd när vi kom men vi såg också det förlovade landet och de fina statyerna som represtenterade Moses stav och Röda Havet som Moses delade. Sen fanns det också en staty på 4 korta, skäggiga män som stod och pekade på en död ko och skrattade, den biten förstod jag inte riktigt. Meen, fint var det där, och så tyst! Man kunde höra bjällrorna från fåren som gick nere i dalen, mysigt!


Efter att solen gått ner fortsatte turen på vindlande, mörka vägar ner mot Döda Havet och sedan upp till de varma källorna i Ma'in! Det var FYRTIOFEM GRADER VARMT i vattnet! Så galet underbart! Vattenfallet forsade ner i en källa och känslan av vattnet som dundrade på kroppen så det nästan gjorde ont var underbar. Eftersom det är så pass kallt i Jordanien nu med så ångade det dessutom från vattnet vilket gjorde att man inte frös om de bitar av kroppen som stack upp ur vattnet. Fanns också en grotta bakom vattenfallet som var som en ångbastu, där inne var vattnet så varmt att det inte gick att ta på det, måste varit över 60 grader, och det kom direkt ur berget! Coolt coolt.


Och så var veckan slut!


Men nu börjar ju nästa, så inget lugn än! Idag ska det inhandlas massa mat inför morgondagens middagsbjudning á la swedish style, på tisdag är det arabiska, på onsdag är det klättring, på torsdag är vi bortbjudna på middag hos en kollega, sen blir det väl utgång torsdag och fredag! Det är ju ändå Sanaas sista helg i Amman!! Åh, va sorligt det kändes helt plötsligt..


Men inga, tårar spilles här, nu ska vi njuta av den sista veckan utan misär!!  :)



<iframe src="http://www.campaignspace.se/fb_kvinna_kvinna/banners/kvinna_kvinna_728x90.php?ct=http%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fpages%2FKvinna-till-Kvinna%2F153028052500%3Fsk%3Dapp_199555876787036&name=Emelie+Matkala+Nylander" width="728" height="90" scrolling="no" frameborder="0" style="width:728px;height:90px;margin:0;padding:0"></iframe>

Beyrout, mellanösterns medelhavspärla

Så nu har vi kommit "hem" till Amman efter en underbar minisemester i mellanösterns medelhavspärla, Beirut, Libanon! Och det var så annorlunda! Jag har aldrig känt mig så konservativ när jag fick lov att titta bort från all hud som tjejerna visade! Det var kortkort och urringning för hela slanten, och jag satt där med min långärmade polotröja och pösiga byxor (inte egentligen, men det kändes som så) och tänkte: Hur vågar dom? Men det är klart att man vågar, i ett land som är mer liberalt än vad vi är vana vid. Men ändå kunde killarna vara fräcka, som fan, fick oönskade kindpussar och ovälkomna kommentarer, men det är tur att man alltid har sin protector vid sin sida: Super-stålkvinnan Sanaa - du är bäst!

Men förutom kulturchockar och krockar så har vi hunnit med en hel del; vi har hälsat på Sanaas underbara släkt i Nabatiyeh i en mysig stad söder om Beirut; vi har åkt till den gamla staden Jbeil där vi åt chockartad-chokladig glass (den smakade som smält 70-procentig choklad, och trott eller ej - den var mjölkfri = yum!). Vi har varit och hälsat på vårt imponerande framtida lärosäte: American University of Beirut; vi (eller snarare jag) har shoppat och vi har ätit massa mat och slisk så nu måste vi deffa och träna för att komma i jeansen igen, men det var det värt, semester är ju semester! ;) Vi har även testat på det berömda utelivet i Beirut och även om jag inte fick skaka rumpa som efterlängtat så hade vi väldigt trevligt och vi träffade många intressanta människor, definitivt mer öppet och lättare att umgås män och kvinnor emellan där jämfört med här!

Tror dock inte jag har hunnit smälta allt från Libanon än och särskilt inte att jag är tillbaka i Amman igen och måste kliva upp tidigt imorgon för att återvända till det som nu är min vardag, drar mig dessutom lite för att gå och lägga mig i vår kalla lägenhet, det var inte smart att ta lägenheten på bottenvåningen...

Vi tog nog mer bilder i Libanon än vad vi gjort på hela resan i Jordanien men av någon korkad anledning som kommer jag för tillfället inte åt mina bilder på datorn så får bli ett mission för morgondagen att lägga upp lite bilder!

"Det kommer mera.. dododotododo.."

Äntligen!!

Jag kände mig som Gert (Fylking) igår då jag ropade "Äntligen!" åt både det ena och det andra. Men det största ropet ligger inom mig idag, jag har äntligen börjat min praktik! Eller ja, jag har ju varit här i fem (galet korta) veckor, men idag så känns det som om det börjar på riktigt! Jag har nu påbörjat en undersökning, eller assessment över kunskaperna om mänskliga rättigheter inom organisationen här i Jordanien för att förbereda inför min kommande workshop om just mänskliga rättigheter. När jag och Zeinat äntligen (!) satte oss ner för att prata igår så lossnade allt och det finns helt plötsligt alldeles för mycket för mig att göra, men det är roligt! Ska kanske studera ett barn som en case study och se hur dennes rättigheter blir (eller inte blir) tillgodosedda och sedan skriva rapport, kanske försöka utbilda föräldrarna i deras barns rättigheter, lägga till en flik om mänskliga rättigheter på IM Jordaniens hemsida och kanske kanske planera lite happenings inför den internationella dagen för personer med funktionsnedsättningar! Dessutom har jag fått ett eget kontor, vilket känns otroligt spännande :)

Emelie like a fish in the water goes over and out!

Gamla stenar och nya känslor

Jag är sjuk på att vara sjuk, jag är less på att vara less, men om jag ska vara less och sjuk, så är ändå Jordanien ett bra ställe att vara det på! Jag har nämligen kommit att börja tycka om det här landet och den hära staden, Amman. Det var tufft i början med bilar, tutor, otrevliga män, värme, damm och alltid denna trötthet. Men nu hör jag inte tutorna, jag börjar vant navigera mellan bilarna, männen hör jag inte heller, värmen gillar jag och dammet ger faktiskt en fin varm färg till allt (förutom vårt vita bord på uteplatsen som bara ser sunkigt ut då!).


Efter att ha varit och tittat på en massa gammal sten (Jerash, Petra, Amman Citadel) har jag dessutom fått en fläkt av historien i det här landet och börjat känna av dess karaktär, mer än det nybyggda, vanliga och gemena har kunnat ge. Sen har jag börjat lära känna folket, som är jättetrevligt och som jättegärna vill prata engelska (som taxichauffören på väg till arabiskakursen igår som om dagarna är lärare på gymnasienivå och om kvällarna kör taxi för att kunna ge sin familj ett fint hem, han var inte tyst en minut under de 30 minutrarna resan tog - han vill öva sin engelska sa han, och bättre och bättre blev han innan vi kom fram faktiskt!). Och maten här är ju faktiskt helt underbar, vi fick en request från vår handledare i Sverigeland att vi måste börja matblogga, och det är väl bara till att göra därefter! Dock är min cuisine inte så spännande just nu då jag har magproblem, kokt ris med sojasås - ingen kulinarisk sensation precis!


Något som jag dock förtärt idag, och som är väldigt jordanskt, är te med mynta, så gott! Koka te som vanligt och lägg i lite färska myntablad (eller en modern variant: citronmeliss, mycket gott!) och gärna tre skedar socker för att riktigt ta fram alla smaker ;)


Innan jag slutar så kommer här en liten lek:


GISSA STENEN:
Para ihop bilderna med städerna, svaret kommer i nästa inlägg! :)

1.

2.

3.

A: Jerash,  B: Amman, C: Petra

Tack o hej, och LYCKA TILL! ;)

Turtle Green Tea Bar - hippt som bara den

Sitter här och funderar på givmildhet, hur det kommer sig att "vi i väst" har glömt bort gästfrihet, välgörenhet och känslan för att hjälpa sin nästa. Låter klyschigt I know, men finns det inte en poäng i klyschorna? När jag har besökt IM:s olika projekt här i Jordanien så berättar föreståndarna ofta om samhällets generositet, - "den här vattentanken har vi fått av en man som också donerat massa mat"; - "en gång i veckan donerar restaurangen runt hörnet falafelmackor till alla barnen och lärarna"; - "under Ramadan blir vi alltid överösta med gåvor: pengar, ris, mat, olja, papper, allt vi behöver", and so on... Nu finns det ju i den islamska läran att man ska skänka 2,5% av sin inkomst/rikedom till välgörenhet, men finns inte dessa värderingar även inom kristendomen? Att man ska älska sin nästa, hjälpa varandra, behandla andra såsom man själv vill bli behandlad? Även om "vårt" sätt att leva har sina fördelar så måste jag säga att en sekulariserad, indiviualiserad värld inte gynnar de små, vilket jag inte är den första att komma på. Men i alla fall. Blä på oss.

/Em

ps. har också funderat på varför alla dörrlås här alltid måste snurras två varv och två "klick" innan det är låst ordentligt? Är det säkrare än våra lås? Känns i alla fall så! ds.

En vanlig/ovanlig syn

Åtta kvinnor klädda i niqab (heltäckande förutom ögonen) på rad i Doar Paris, Jabal Al Webdeh, Amman, Jordan

”Just how destructive does a culinary preference have to be before we decide to eat something else? If contributing to the suffering of billions of animals that live miserable lives and (quite often) die in horrific ways isn't motivating, what would be? If being the number one contributor to the most serious threat facing the planet (global warming) isn't enough, what is? And if you are tempted to put off these questions of conscience, to say not now, then when?” - Jonathan Safran Foer

Så, nu har jag läst ut boken som skulle förändra mig. Det gjorde den inte. Men den bekräftade och fördjupade den övertygelse jag redan har, om jag någonsin vacklade innan (vilket jag har gjort) så kommer jag nog aldrig någonsin göra det igen. Om jag så gör, så kommer jag bara slå upp vilken sida som helst i Eating Animals så kommer jag återigen vara övertygad. Foer har gjort en så genomgående studie av industriell djurhållning (dock i USA, men som han påpekar är det inte någon större skillnad på djurens lidande i Europa) att ingen kan förneka hans slutsatser, som inte bara lutar sig på dessa hårda fakta utan också på kultur, moral och filosofi. Jag råder ingen som inte vill behöva rucka på sina vanor och sin moral (eller vill ignorera att ta en moralisk ställning överhuvudtaget) att läsa denna bok. Det är svårt att säga, men jag tror inte att det finns någon som läser denna bok från pärm till pärm som inte kommer förändra sina matvanor, mer eller mindre radikalt. Om man då inte är vegan redan kanske :)


Jag vill inte döma, och jag vill inte trycka på någon min övertygelse, men det är svårt. För jag är ju övertygad, och jag har ju valt det som jag tycker är rätt, vad som är nödvändigt. Så jag vill trycka upp massa fakta i ansiktet på folk som fortsätter att äta djur utan eftertanke, så här nedan kommer lite fakta som jag reagerade på och som jag tycker säger något om det system som vi har byggt upp, enbart för att vi tycker att ”kött (eller kyckling och fisk) är ju så jävla gott”, den som inte vill veta för välan sluta läsa nu då..

http://www.eatinganimals.com/

Fiskindustrin: det finns ett fenomen som heter ”bycatch”, alltså fisk (och fåglar!) som fångas under fisketurer och sen kastas tillbaka direkt i vattnet för att det är inte den sort som fiskaren är ute efter. Under en typisk fisketur för räkor så slängs 80-90% av fångsten överbord som bycatch, oftast överlever dom inte detta. Under jakten på tonfisk så är det runt 145 andra arter som ofta får sätta livet till, såsom delfiner, hajar, sjöhästar och albatrosser. Och såklart en massa arter som är utrotningshotade, men vem bryr sig?



Äggindustrin: Det finns två olika sorters kycklingar som är designade efter deras ändamål, ägg eller kött. De som inom ägguppfödningen har den enorma oturen att födas som hanar (och därför inte kan lägga ägg) dödas på ett av tre olika sätt: genom att långsamt dö genom kvävning i en container tillsammans med tusentals andra kycklinghanar; genom att sugas genom rör för att sedan elektrifieras på en metallplatta eller; genom att, fullt medvetna, köras genom vad som kan liknas med en trästrimlare.

Kött(alltså ko)industrin: När kon påbörjar den process som slutar med dennes säkra död får kon först en metallpinne skjuten in genom hjärnan, meningen med detta är att kon ska bli medvetslös, men inte död. Nästa steg i ledet är nämligen att kons hals skärs upp för att allt blod ska rinna ut, om kons hjärta har slutat slå här uppstår ett problem då blodet rinner ut för långsamt (och stoppar upp hela produktionslinjen) eller att allt blod inte rinner ut ur köttet vilket leder till att bakterier kan frodas och bäst-före-datumet blir kortare, och det vill vi ju inte. Så korna får gå genom processen att få halsen uppskuren och förblöda, medvetna, för det är mer kostnadseffektivt.

Jag säger bara en sak till: Jag är så jäkla glad att jag redan tagit beslutet att inte äta animaliska produkter innan jag läste den här boken!

Uttråkad

Jaa, uttråkad, hur kan jag vara det i denna spännande stad, i detta land som är en helt annan värld? Jo, så går det när jag är sjuk! Eller, sjuk och sjuk, men jag var inte frisk imorse iallafall, en släng av sån där svag mage som inte klarar av alla nya frukter och bakterier som finns i det nya (filtrerade) vattnet. Men lite imodium (eller en billigare version, dimor), och en diet på kokt potatis med salt och te kokat på en ört som jag inte vet namnet på men som jag känner igen lukten och smaken på så mycket att det gör mig irriterad, har i alla fall fått mig att må bättre.

Så nu vill jag gå ut och röra på mig och få lite frisk luft, men den här tiden på dygnet så står luften stilla och solen gassar så jag har fått order av min rumskamrat att vänta inne någon timma, tills det blivit lite svalare. Så till dess så slöar jag i soffan med ömsom tv-tittande (någon flygplansfilm med Leo Dicapricciosa) och ömsom datasurfande. Tråååkigt. Meningen var också att vi skulle gå ut ikväll med de två volontärer som var på IM förra hösten, men det blir nog filmkväll istället. Suck. Tur att det vankas Ryan Gosling (yum!) annars hade jag gått i bitar, har tittat på TV hela dagen. Just det, det är ju faktiskt fredag här idag, eller det som vi har som fredag hemma, vi är nämligen lediga imorgon och på lördag, deras helg börjar som en dag tidigare, så på söndag har vi måndag, hänger ni med? :)

Ska nog sätta mig i solen en stund nu i alla fall, Sanaa har siesta så det är extra tråkigt, ska försöka mig på lite Jonathan Safran Foer, enligt framsidan så måste man läsa boken, för "it will change you", så då får jag väl göra det! Fast, kanske att jag ska äta innan.. Tur att jag hamnat tillsammans med Sanaa som älskar mat lika mycket som jag, skafferiet och kylskåpet är fyllda med godsaker! Mums :)

Over and out.

ANKOMSTEN

Efter en lååång resa (snarare i tid än i rum) så klev jag och Sanaa äntligen ut i värmen på Queen Alia-flygplatsen utanför Amman i fredags. Där kom Saleem, IM's vaktmästare på plats, så snällt och plockade upp oss och visade in oss i vårt nya hem, i alla fall för 3 månader framöver. Lokalerna är väldigt fräscha och varje gästrum har egen toa och dusch - fint för husfriden ;)

De hade dessutom varit så snälla att de lämnat mat i kylen åt oss så att vi kunde fylla på med lite energi innan vi kunde orientera oss iväg till närmaste supermarket. Trots att denna supermarket var mer av en minimarket så spenderade vi lång tid mellan de trånga hyllorna för att försöka få någon reda på vad vi egentligen var ute efter. Efter massa kånkande och bärande avnjöt vi en falafel på vår egna balkong innan vi drog in mot stan. Vi hade en väldans tur som hittade en väldigt trevlig taxichaufför, ja, det här med taxichaufförer i Amman alltså, vi har varit här i två-tre dagar och det finns redan en massa att berätta om detta speciella människosläkte, men det får bli en annan gång, i alla fall så visade "Slam"oss till en trevlig, livlig gata som hette något så chict som Rainbow street där jag fick en del förutfattade meningar uppfyllda. Caféerna var fulla av äldre, mestadels skäggiga män som käkade nötter och rökte vattenpipa. En vacker syn :) Men där fanns såklart också kvinnor, barn och en hel del turister.

Och det här var bara fredagen! Efter en underbar hel natts sömn, där jag inte ens vaknade av böneutropen på morgonkvisten, så startade lördagen då vi åkte till superflashiga Mekka Mall som hade allt från Wasa knäckebröd, Danske Kager, en Conversebutik, underklädesmodeller på 3x4 meter stora affischer, ett syriskt bageri och massa massa kläder och små stånd som sålde klockor överallt!

Så idag så var det första dagen på praktiken! Det började med att vi fick prata med vår handledare Zeinat, som var jättetrevlig och verkade väldigt snäll. Sedan satt vi på ett lååångt möte med det resursteam som IM har här i Amman och som stöttar de olika projekten som IM samarbetar med. Men nuu, är det dags för mat! Men oroa sig inte, det blir fler uppdateringar nu när vi har fått koden till det trådlösa nätverket i byggnaden :)

ps. Sa jag att det är 30 grader här och inte ett moln så långt ögat kan nå? ;) Inte för att det går att njuta då man måste täcka hela halva kroppen för att folk inte ska stirra, vilket de i och för sig gör ändå, så icke-diskret som det bara går! ds.

Päronmani och separationsångest

Päronmos, päronkräm, päronchips, päronsorbet, plommonkräm och plommonkaka.
Det var resultatet av gårdagens skörd på bakgården i Kalmar. Helt otroligt vackra päron tynger ner varje gren på de tre päronträden, magiskt för en norrlänning som mig som aldrig sett ett päronträd förut! Sen marken under det fjärde trädet är alldeles mörklila-prickigt av de fallna plommonen. Lite sorgligt mycket frukt, det tas inte alls hand om, jag och Robban funderade på att plocka ner alla plommon nu då de är perfekt mogna och sälja till någon butik. Men det funkar nog inte riktigt så. Så istället blev det päron-/plommonfabrik här på Ståthållaregatan! Funderar även på att göra knäckig päronpaj ikväll :)

Och nu bär det snart av till Jordan, tåget går 17.00 imorgoneftermiddag. Det är minst sagt mixade känslor, det känns å ena sidan otroligt spännande och roligt men å andra sidan ångestfyllt att inte träffa vissa personer på 3 månader.. But what doesn't kill you... Nej usch så negativ jag låter, klart det ska bli kul! Bara jobbigt med avsked, men desto sötare när vi väl ses som min älskade mor brukar säga! Men nu ska den sista packningen tas tag i, nu kan man ju packa ner i princip allt förutom tandborste och deo, Rob ska packa för Italien med så jag misstänker att det kommer vara mer kaos än vad det redan är här om ett litet tag!

Nästa gång vi hörs är jag förmodligen i Jordanien, så vi får se om jag helt plötsligt tappat alla å, ä och ö då!

Brand new start, brand new blogg!

Nu jäklar ska det skrivas! Inför min enormt spännande höst i Amman, Jordanien har ju nu startat en ny blogg!

Just nu sitter jag i vardagsrummet i Kalmar och känner moln av vitlöksdofter sväva in från köket, Robban lagar mat :) Efter några veckor på resande fot så känns det skönt att landa i det närmaste som kan kallas mitt hem nuförtiden. Skriven i Malmö, familjen i Övik men mina ägodelar och min kärlek i Kalmar! Men lugnet varar inte länge, efter en fullpackad förutbildning i Lund och ett motiverande MFS-möte på skolan så spirar inspirationen men latheten sätter in med tanke på att jag måste packa upp en enorm resväska med (i princip) enbart smutstvätt, och motivationen sviktar. Men, på torsdag bär det av till El Stockholmo för en gemytlig natt på Arlandagolvet (inte första gången det händer måste jag säga) innan jag 06.40 styr nosen mot Vienna för att möta upp med Sanaa innan vi till slut åker till Amman! Så det är bara att ta tag i packning och planering. Men först, god mat och en mysig romantisk film med hetaste Natalie Portman!