Nyhets- och sociala flöden de senaste dagarna har fyllts med rapporteringar från Gaza och Israel. Svenska UD ska evakuera de svenskar som vill lämna Gaza och de uppmanar till försiktighet i Jerusalem och på Västbanken. Vänner och familj säger att de tycker det är skönt att jag kom hem innan det eskalerade. "Herregud, att du var där." "Men det är väl ändå skönt att du är hemma nu."
Men jag är inte lättad. Inte alls. Jag tänker på alla som inte kan lämna Gaza (där jag inte ens var för att förtydliga saker), på de som får betala priset för konflikten. Jag tänker på de som jag lärde känna på Västbanken, på de som jag inte lärde känna. Om frustrationen över att vara så nära det som händer, men ändå inte kunna göra någonting.
Jag läser klumpiga uttalanden som får mig att tappa förtroendet för politiska ledare. Tilliten till media, den lilla som fanns kvar där, försvinner när de i förbigående säger att hundratals dött i Gaza av israeliska flygbomber men sedan i detalj återger hur en tonåring skadats av en raket skjuten från Gaza. Men det finns också bilder på solidaritetsmarkeringar och videor på journalister och taxichaufförer som förbannat berättar sanningen. Det verkar dock som den första världssynen överväger den senare. Real-politik kan göra mig så förbannad och politikerna håller sig på den mest fördelaktiga sidan, alltså den sida som USA håller på.
Verkligheten på marken, är det någon som bryr sig om den? Israels "rätt att försvara sig" som resulterar i övervåld mot civila? De har skapat våldet från dem som de kallar terrorister och de vet det själva. Utan ockupation och blockad, inga raketer. Tänk dig om du hade varit instängd i ditt hus, med få möjligheter för självförsörjning och ingen möjlighet till (laglig) import. Den som stängt in dig tar ditt vatten och halva din trädgård som "buffertzon". Du försöker få stöd av dina grannar, av de som bor på andra sidan kvarteret, i andra kvarter runtomkring, men ingen lyssnar. Du försöker förhandla med den som stängt dig in. Kraven är omöjliga och förnedrande att uppnå. Du har ingen makt. Inga förhandlingsmedel. Kopplet stryps hårdare åt din hals. Grundvattnet är så lågt att saltvatten tar dess plats och snart svälter du och din familj för inget går att odla. Vad gör du? Sätter dig ner och väntar på bättre tider? Eller gör du motstånd?
Folkvalda partiet Hamas, eller vem det än nu är som avfyrar raketerna, det är de som agerar i självförsvar. Även om jag egentligen är pacifist och inte gillar våld, så måste jag säga att jag vet inte vad de annars skulle kunna göra. Kidnappningen av de tre unga männen på Västbanken var så klart hemsk, jag önskar ingens död. Men det här är första gången på länge som världen äntligen pratar om Gaza och Palestina igen. När ledare uppmanar till lugn på båda sidor, när FN krismöter. Jag önskar innerligen att ingen ska behöva dö för att det ska bli fred och en lösning på denna eviga konflikt, mellan två helt ojämbördiga parter.
Det jag dock ser framför mig är kartan på det som är kvar av det palestinska självstyret. Jag minns de israeliska vägskyltarna som pekar mot israeliska bosättningar inne på vad som egentligen ska vara palestinskt territorium, det som ska bli det framtida Palestina. Muren, som slingrar sig tätt intill palestinska hus för att stjäla så mycket land som möjligt. Vakttornen, som står tätt in till husen som har täckt för sina fönster för att slippa bli sedda genom de unga soldaternas kikarsikten...
Vem är det som egentligen inte vill ha fred?
Ps. Kom ihåg att Bojkotta Apartheid, Bojkotta Israel: http://palestinakomiteen.no/ikke-kjop-varer-som-smaker-av-okkupasjon/
