Vatten och salt

Jag sitter på bussen och väntar på att busschauffören ska be klart så att vi kan åka. Efter jobbet skulle jag på något så ytligt som en shoppingrunda, men i Ramallah möttes jag av stängda dörrar och neddragna galler. Det är strejk. Strejk för att uppmärksamma och stå i solidaritet med de nästan 130 politiska fångar som hungerstrejkat i 46 dagar idag. 46 dagar. Det är 1 1/2 månad med inget annat än ett dropp i armen med vatten och salt. 

Strejken fungerar. De stängda butikerna lägger sordi på stämningen i det annars så livliga Ramallah. Caféer, klädesbutiker, restauranger, fruktmarknaden, allting förutom apoteken och bankerna är stängt. Gatorna är tysta förutom en arabisk bön som stilla ringlar sig genom gatorna från en högtalare i någon gränd i närheten. Solen går precis i moln och det gråa ljuset matchar stämningen. Jag tror de flesta tänker på fångarna idag. 

I Nablus förra veckan var det en liknande strejk. Det var dock några butiker i gamla staden som vågade bryta strejken. De blev snabbt tillrättalagda av ungdomar som använde alla medel för att skrämma dem till att stänga. Sirenljud genom megafoner, smällare och brinnande bildäck. Det är få som vågar bryta strejken i Ramallah idag, de som ändå gör det har dörren knappt på glänt. De gör det ju inte för att de inte respekterar strejken och den kamp som fångarna för. Men det handlar också om förlorad inkomst. Ändå vill jag inte gå in och handla där.

Antalet fångar som hungerstrejkar varierar efter källa, allt från 125 till 300, med de som i tillägg fastar under en kortare period i solidaritet. Antalet gick upp till 1 500 förra veckan. Men det alla verkar vara överens om är att det är den längsta mass-hungerstrejken sen 1967. De strejkar för att protestera administrative detention, en ordning som gör det möjligt för Israel att arrestera vem som helst, när som helst - utan anledning, och hålla dem i arrest upp till sex månader utan minsta förklaring. Än mindre ett åtal eller en rättegång. Det är inte ens säkert att du går fri efter att du suttit i sex månader, det finns ingen gräns för hur många gånger du kan bli arresterad. En vanlig procedur är att de släpper ut någon ur fängelset och innan han (det är oftast män) hinner sänka axlarna och gå mot sin väntande familj så kommer de och hämtar in honom igen för ytterliggare sex månader. 

Det ska tydligen vara en undantagslag för statens säkerhet. Lite som Guantanamo. Fast det är inte ett undantagstillstånd. Det är vardag. FN och självaste Ban Ki-moon har uttryckt oro över ämnet och uppmanat Israel att fångarna antingen ska bli "charged or released without delay."

Vi kan ju bara hoppas att det här blir första gången de lyssnar.. 

Sanningen. Verkligheten.

Hur ska jag förklara detta? 

Jag har nu varit på plats i Palestina i ganska precis två månader. Jag kan inte påstå att jag har svaret på konflikten, att jag är klokare än någon annan eller att mina tankar ni får ta del av nedan är unika. 

Men herregud. Det är ju så tydligt det som sker. Det är så uppenbart fel, omoraliskt och utstuderat att det känns så konstigt att alla inte förstår det jag förstår. Och ja, det låter kanske som om att jag är med i en sekt. Jag behövde inte komma hit för att förstå det, men här, väl på plats, så får en det verkligen slängt i ansiktet. 

Sanningen. Verkligheten.

Sanningen och verkligheten att nej, det är i grunden inte en särskilt komplicerad konflikt. Att nej, Israel är inte Mellanösterns enda demokrati, de är inte hotade att bli slängda i havet av någon (förutom möjligen Hezbollah, men jag menar, det finns inget realistiskt hot) och det är inte synd om dem. Den nazistiska, främlingsfientliga vågen som drar igenom Europa är mycket oroväckande, men den kan inte användas som en ursäkt för det Israel gör mot Palestina och dess invånare. INGET kan användas som ursäkt för det. Om något så borde Israel, som till majoritet består av en judisk befolkning, själva förstå att det de gör är fel. De har ju själva, om inte personligen så inom familjen, fått utstå förföljelse, lidande, tvångsförflyttning, demonisering, nazism, rasism.. Borde de inte då ha en större förståelse för vad det är som sker? 

Det går inte att tippa på tå för alltid på grund av det som skedde under andra världskriget och antisemitismen som fortfarande finns. För antisemitism har inget med Israel att göra. Israel gör inte saker fel för att det är judar som bor här. Israel gör saker fel för att det är fel det de gör. Punktum. 

Sedan vi kom hit har jag och min kollega bevittnat murar som stulit land från bönder, hem som blivit förstörda av bulldozers, splittrade familjer, orättfärdiga rättegångar, trakasserade landsbyar, människor som förlorat sina jobb för att de inte längre får tillstånd att korsa gränsen, ungdomar som blivit skjutna i bröstet för att de gör motstånd mot ett orättfärdigt rättssystem...

Men det är svårt att förmedla den här bilden. Jag vill inte uppfattas som en "extremist", för vem lyssnar på en sådan? Det är dock svårt att inte bli extrem. Att fortsätta se nyanserna och försöka skilja Israel från israeler. Varför gör de som de gör? Varför kan de inte bara leva i fred? Jag har liten tilltro till den israeliska staten och dess krigslystna, USA-stötta parlamentariker. Men vanliga, hederliga israeliska medborgare? Barnfamiljer, studenter, vanliga arbetare? Varför har de ett sådant hat mot palestinier, som de inte ens erkänner har en egen nationell tillhörighet utan ständigt refererar till som "araber"? Israel, som har fått kämpa för att få ha sitt eget land, att få erbjuda en fristad åt en judisk befolkning som varit förföljd världen över borde väl ha en mjuk plats i sitt hjärta där de kan förstå att palestinierna bara vill ha samma sak? 

Fristad. Ett relevant ord i sammanhanget. Det frestar ibland att tänka, när en åker igenom det vackra palestinska landskapet och ser outposts och bosättningar tränga sig in bland små palestinska byar: "Vad har de här att göra? Varför kommer de just hit? Det finns väl andra platser de kan åka till?" Men jag hör ju hur det låter: inskränkt, ensidigt - rasistiskt. Det är en fristad för dem, det förstår jag, de nya israelerna som väljer att flytta hit. Jag har förståelse för det, i Sverige är jag väldigt för att skänka fristad åt alla människor som behöver frihet och trygghet från krig, fattigdom, förtryck, förföljelse, elände. Och samma princip borde gälla här. 

Men är det inte precis där skon klämmer? Samma princip borde gälla här. Alla människor som behöver frihet från krig, fattigdom, förtryck, förföljelse, elände borde få söka fristad här. Judar som muslimer och kristna. Palestinier som israeler. Det kan aldrig vara rättfärdigat att någons jakt på frihet och trygghet ska sända iväg någon annan på jakt efter det en annan plats. I dag är nästan 5 miljoner palestinier på flykt runt om i världen (ofattliga siffror jag vet, men det är på riktigt). Det är 66 år och flera generationer av palestinier som levt sina liv i statslöshet, hopplöshet och väntan. Väntan på att få återvända, väntan på att få bli erkända av omvärlden som det de vet att de är: palestinier med rätten till en egen stat.

Demonstration för rätten att återvända på Nakba-markeringen i Ramallah, 15 maj 2014.

Att ta semester från semestern

Det är ju inte semester jag kom hit för, jag har faktiskt ett jobb att göra. Men allting känns som ett enda stort äventyr, så när jag fick besök och hade en liten turistvecka så kändes det väldigt lyxigt. Att kunna ta semester från semestern. 

Vi började med ett besök i Jerusalem, en stad fylld med religion och historia. Mest känd är nog Damaskusporten. Porten som för tusen-nånting år sedan var början på resan till Damaskus. Både gammal och ny historia finns här då en kan se kulhål i väggarna från strider genom åren. Inne i gamla staden, som gömmer sig bakom porten, hittar en ett kulturellt shoppingmekka inringad av den gamla stadsmuren. Kläder, souvenirer, smycken och shoppande turister trängs med restauranger, kryddor och en shoppande lokalbefolkning. 

Palestinasjalar och trummor, dukar och gosedjur, tavlor och planscher, vattenpipor och lyktor.
Det du inte kan hitta här finns nog inte!

Mat, på hotellet. Om en inte blir frälst av detta så vet jag inte vad. Det är oliver, hummus, blomkål, champinjoner, soltorkade tomater, tapenada, färsk sallad, turisk sallad, inlagda grönsaker och bröd i en härlig blandning.

Nästa stopp var lite otippat det norska representationskontoret på Västbanken. Det var ju den 17:e maj, och bor och jobbar en med en norsk medborgare så har en inte mycket val: det måste bara firas. Inte för att vi klagade så mycket när vi kom fram, gratis mat, dryck och underhållning i en grön trädgård - inget en upplever varje dag. Det obligatoriska 17:e maj-tåget hann vi också med, vi fick mer än ett par nyfikna blickar från husen runt omkring.

Under besöket hann vi med lite "politisk turism" också, jag tog med Robert till Hebron.  Som ni kan läsa från mitt föregående inlägg är det en stad som är ganska tung att besöka. Konflikten är verkligen närvarande och det syns i både infrastruktur och människors ansikten. Vi gick längs den tomma gatan Shuhada, som soldaterna som vaktade den kallade Chicago street, en surrealistisk känsla. En av soldaterna insisterade också att ta en gruppbild på oss med min kamera, jag har aldrig sett tre människor le så osäkert på en bild förut, men vad skulle vi göra? 

Nu har jag också ynnesten av att ha en systemkamera och inget objekt går säkert från min lins! Här är vårt hus, den första balkongen (med tvätt hängandes på linor) är vår balkong, vi trivs jättebra i Salfeet. Det är en fin liten stad med ett sådant liv som kommer med en liten stad. Alla känner alla och varje morgon hejar jag på han som äger falafelrestaurangen vi brukar gå på, och hans son som är ganska bra på engelska. Grannarna påtar på i trädgården och vi ropar till varandra där jag står på balkongen. Jag har alltid en stående invitation på te och popcorn. Teet är faktiskt extra gott här, de använder färsk mynta eller meriam i som ger teet en extra dimension. Bevis: Robert drack tre koppar i rad.

KNEIFEH. Antingen älskar du det eller så tycker du bara mycket om det. Det finns inget mindre än det. Det är fett och det är sött och det är lite mer sött och fett. Ost med kaka och så massa sockervatten som hälls över först under tillagning och så igen vid servering. Kneifeh är Palestinas söta stolthet och alla som kommer till Palestina måste smaka. Annars har du som inte riktigt varit i Palestina. Och för att få tag på den bästa kneifehn måste du åka till Al Quds sweets i Nablus gamla stad. Det slår all annan kneifeh med hästlängder. Personalen var så snäll att de släppte in oss i bakeriet för att se hur kneifeh blir till, först läggs degen på en stor plåt, sen osten och semolina (rullat vete..?) sprids utöver. Plåten snurrar över en het låga, sen vänds hela saken upp och ner innan sockervatten hälls över, litervis av sockervatten. Mmm.

Mycket som kan hända på en dag

Välkommen till apartheid-gatan

Jag misslyckades visst lite med att ha tre inlägg på tre dagar. Men jag måste säga att jag hade en ganska god anledning till det. Gårdagen (fredag) spenderades i Hebron. En stad med mer än ett litet problem. Det bor ett par hundratusen palestinier i området, det ligger ju trots allt långt in på Västbanken, och 3-400 israeler i staden. I sig inget problem. Men det skapar en hel del problem. Den israeliska närvaron i staden har skapat ett segregerat samhälle med gator och hela kvarter förbjudna för palestinier att beträda. Trots att den israeliska populationen är så liten så vaktas de av flertalet, tungt beväpnade unga män och kvinnor ur den israeliska militären och gränspolisen. Det finns till och med en checkpoint som en måste gå igenom för att kunna komma till Ibrahim moskén.

Mitt inne i Hebron, på slutet av en shoppinggata och precis
innan moskén måste en gå igenom detta för att komma vidare

Det var alltså till detta som vi skulle åka för dagen. Först besökte vi ett kvinnokooperativ som har en fantastisk butik, fylld med vackra broderier och smycken inne i den gamla staden; Women in Hebron. Många butiker i området har fått order av den israeliska militären att stänga av "säkerhetsskäl". Hur en butik med hantverk, mat, kläder, ja, vad som helst, kan vara ett säkerhetshot gentemot den israeliska befolkningen i staden är för mig oförståeligt. Vissa påstår att de vet vad de gör. Jag håller med, de vet precis vad de ska göra för att skada den palestinska populationen i staden ekonomiskt, socialt och kulturellt. Till den grad att de börjar flytta ut ur staden. 

I alla fall. Vi intervjuade en av kvinnorna i butiken. En lugn, bestämd, varm, intelligent och inspirerande människa med ett mål i livet: att jobba och vara självförsörjande. 

Stängda butiker inne i centrala Hebron, gamla stan.

Israelisk militär på toppen av en bosättning inne i Hebron

Turen gick så vidare för att se demonstrationen som arrangeras vid ett torg varje fredag i Hebron. Det visade sig vara en smått historisk demonstration vi var vittne till. Hamas- och Fatah anhängare demonstrerade tillsammans på första gången på två år. Något som är väldigt viktigt, för som en klok aktivist sa: det är i enhet vi finner vår styrka. Det var faktiskt till honom som turen gick sen. En engagerad människa som jobbar som koordinator för en ungdomsorganisation, han kallar den sin icke-våldliga armé. Säger i sig själv en hel del om vad de gör, men de hittar icke-våldliga medel för att slåss mot den israeliska ockupationen. Kampanjer, utbildning, samling.

Så kommer händelsen för dagen. (Förlåt mamma, och pappa, innan ni läser detta: jag lovar, jag är okej.) När vi skulle lämna mötet gick vi igenom check pointen som tog oss ut från den israeliska delen av Hebron, H2. Den syn som möter oss är palestinsk polis som försöker mota bort stenkastande barn, kan knappast kalla dem ungdomar när de är i 12-årsåldern. Vi ställer oss och ser på tillsammans med några internationella observatörer. Inget dramatiskt egentligen. Så sker någonting. Helt plötsligt är all palestinsk polis borta och israelisk militär tillsammans med gränspolis rycker fram bakom ett regn av shockgranater, ljudbomber. Det hela är lite chockerande och trots att vi står säkert så rör vi oss bortåt och står i en öppning mellan två hus. Helt plötsligt börjar alla springa uppför den breda trappan som går mellan husen. Jag följer med på ren instinkt. Så förstår jag vad som sker. En israelisk militär skjuter och det smäller. Han siktade mot oss. Uppe i trappan tittar vi ner och alla är lite förvirrade. Helt plötsligt skriker någon shit och alla springer igen, upp vidare bakom huset och in i en gränd. Han hade siktat och skjutit mot oss igen. 

Smällen är hög och ljuset kan vara starkt om en står för nära, men det är egentligen inte farligt. Det är bara det att de siktar på någon som inte utgör någon fara som gör mig irriterad, inte särskilt förvånad dock. Särskilt de 4-5 som stod där med klart märkta observatörsvästar. Kanske är det just det som är faran. Att någon kan observera och dokumentera det som sker. 

Vi satt fast uppe i gränden ett tag innan vi vågade gå ner och ifrån området som under tiden förvandlats till en liten krigszon. Upprepade smällar, ett trettiotal militärer och tjock rök från brinnande gummidäck. Det är alltså så här det är. Att vara palestinier i Hebron. Ibland och för ett fåtal, förstås.

Vi försökte ta oss från området men det var svårt att komma ifrån potentiella kampområden i en stad en inte känner så väl. Till slut mötte vi på några finklädda människor som kom från ett bröllop. De erbjöd att köra oss till utkanten av staden. Där hittade vi ett ställe att äta middag och försökte, tillsammans med mutabbal och grillade grönsaker, smälta det som hade hänt. När adrenalinet äntligen lämnade kroppen måste jag erkänna att jag kände mig lite skakis. Samtidigt fortsatte sammandrabbningarna på andra sidan staden.

Tomma Shuhada street, en gång stadens shoppingmekka kallas nu Ghost Town. Jag förstår varför.

Men så rullade kvällen på, vi mötte några vänner och slog följe till ett café och spelade Fifa. Det blev till och med oavgjort en gång när jag spelade mot en av killarna. Fast jag tror han spelade sämre mot mig för att vara snäll. Men ändå. Sen gick vi till ett annat café och åt doughnuts och drack cappuccino. Det blev en dag med skarpa kontraster. Ljudbomber mot chokladmunkar. Rök från gummidäck mot rök från arghile (vattenpipa). Kostym med slips mot militärutrustning med hjälm. 

Dagen avslutades hos samma kvinna som dagen började, planen var att ta oss till Betlehem samma kväll men vi var alltför trötta för att ta turen. Så vi checkade in på det lilla bed n' breakfast som hon har i sitt hem. Utan vatten och med stenhårda kuddar. Men med massa gästfrihet och ett fantastiskt tak. En trygg avslutning på dagens kaos.

Med våra vänner i gamla stan. Det som ser ut som solskydd är egentligen där för att fungera som skräpskydd. Bosättarna, som ofta bor på tredje och fjärde våningen medan palestinierna bor på första och andra, kastar ofta ner allt möjligt skräp på gatan där vanliga människor handlar i vanliga butiker ägda av vanliga människor. På vissa ställen är skyddet av nät, men då kastar de istället ner "flytande skräp", vätskor som urin, blekmedel, avloppsvatten..

En tur till det palestinska Medelhavet

I torsdags åkte vi till den vidunderligt vackra staden Akka. Staden heter Akka på arabiska, Akko på hebreiska och på engelska Acre. Genom tiderna har staden också kallats Antiochia Ptolemais. Begreppet 'kärt barn har många namn' passar väldigt gott in. 

Historien kring Akka sträcker sig väldigt långt bak i tiden, både korsfarare, romer, Napoleon och Ottomanska riket har härjat här. Det har lämnat många vackra spår i staden, spår av gamla murar, fästningar, faktiskt till och med en hög gräsbeklädd kulle som Napoleon byggde. Eller ja, han beordrade att den skulle byggas i alla fall. 

Vi var i staden för att skriva om Umm Ahmad, en kvinna som hotas av att kastas ut ur sitt eget hem. Ett hem hon har delat med sin familj i över 50 år. Stephan har, med lite hjälp från mig, skrivit ett  fint inlägg om det på solidaritetsbloggen. 

Under det dygn vi hade privilegiet att få stanna i Umm Ahmads hem hann vi träffa massa intressanta människor. Och vilken gästfrihet! Det var sällan vi satt utan en kopp med te, kaffe, cola, juice eller vatten i ena handen och en dadel, mandlar eller annat gott i den andra handen. Måste definitivt komma igång med träningen nu för att säga det enkelt, så illa var det!

Vi blev adopterade av ett aktivistgäng som tog oss på en tvåtimmars nattlig rundtur i staden. Turen tog oss genom den gamla staden och var fylld av massa spännande historier. Historier om hus som rasat för att någon försökte riva ner teleantenner som satt på taken och gjorde folk sjuka, portar de gömmer sig i för den israeliska militären, en rörelse mot gentrifiering och etnisk rensning som sprids i staden.

Det var så lugnt och stilla i staden klockan 1
på natten.

Ett statement gentemot israeliska myndigheter som försöker
göra om den gamla staden till ett turistområde med fler hotell
och färre palestinier.

En kvarleva från huset som rasade efter att några ungdomar försökt rasera teleantennerna. Många unga människor i området blev sjuka av strålningen. Olyckligtvis träffade de en gasbehållare som stod på taket och triggade en explosion. Efter olyckan lyckades lokalbefolkningen övertyga myndigheterna om att ta ner alla teleantenner inne i det tättbefolkade området och istället bygga nya utanför centrum.

En israelisk man köpte det här lilla huset av en palestinsk familj. Han började med att gräva ur golvet för hand, cirka 3 meter djupt. När han gått för dagen kom ett gäng unga palestinier från kvarteret och fyllde igen hålet med allt det fyll som han grävt ut. Mannen kom tillbaka, grävde ur hålet igen, men ungdomarna fyllde det ännu en gång. Så höll de på två gånger till innan mannen gav upp. Det kan vara svårt att förstå varför de gör detta. Men det är en del av en större bild där israeliska myndigheter använder alla piskor och morötter de har för att flytta ut en palestinsk befolkning ur den gamla staden för att flytta in hotell, restauranger och nya bostadsområden, alla ägda av israeliska företag och i en sådan prisklass att förmodligen bara israeler och turister kommer att ha råd med det. Det är i grundsak en klassfråga och handlar om gentrifiering. Men när den "lägre klassen" är palestinier och den "högre klassen" är israeler så blir det också en fråga om etnisk rensning. Därför är också små motståndskamper som denna beundransvärda. Som när lokalbefolkningen byter ut den israeliska flaggan mot den palestinska på stadens klocktorn. Små kamper gör stor skillnad.

Vi hann både med att åka båt (bild till höger) med gänget, och åka häst och vagn (se bild nedan, och ja, jag får vara lite flexibel med mina djuretiska principer här, får vara "extra vegan" [vad det nu är] i ett års tid när jag kommer hem för att kompensera för kompromisserna som jag fått göra de senaste veckorna!).

Mysigt att se olika delar av staden, både från land och hav. Vi fick också åka gratis på båda  turerna, gästfriheten är som sagt fantastisk här. Våra vänner berättade att det är så det fungerar här:

"Jag hjälper dig idag för att jag har pengar nu och inte du, så hjälper du mig imorgon när du har pengar och inte jag".

Utsikten var... obeskrivligt vacker. Närapå en andlig upplevelse, kände verkligen hur jag inte kunde ta djupa nog andetag i ett desperat försök att ta in synen framför mig. Tyvärr kommer inte den här utsikten vara tillgänglig allt för länge till. Om inte huset konfiskeras av israeliska myndigheter kommer terrassen ändå rasa samman då familjen som äger huset inte får tillstånd från de samma för att renovera. Och vem vill lägga ner pengar på ett hus som de inte vet om de kommer ha kvar om några veckor ändå?

Matthew, Ruba och Yousef tar ett steg tillbaka och njuter åsynen av en engagerad, vällyckad demonstration. Som sagt: läs mer om det på solidaritetsbloggen!

Soliga medelhavshälsningar från ett gäng glada människor!
/Stephan och Matthew på bild och jag bakom kameran

Vackra Palestina

Det här hänt väldigt mycket den senaste tiden, och vi har faktiskt massa jobb att göra, vilket är bra! Men det har också lett till att jag har varit lite dålig på att uppdatera bloggen. För att kompensera för några dagars tystnad kommer det nu i dagarna tre ett inlägg om dagen, bra va? : )

Till att börja med så var vi på ännu en Tejual, en politisk vandring. Denna gång utanför storstaden Nablus. Vi tog inte del av lika många historier som förra gången, men landskapet var helt fantastiskt. Som en gåva till er får ni därför ta del av lite amatörbilder här! ; )

Typ som prästkragar, fast inte

Fantastisk utsikt från en klippformation utanför byn Tell

Hittade också fina människor på toppen av berget

Vallmoblommor färgar landskapet

Mycket blommor, men det är ju så ofantligt vackert

Och vi gick och vi gick och vi gick

Utsikt

Det är svårt att låta bli panoramabilder när landskapet är så fantastiskt som det är..

Vackra, vackra Palestina.

Fifo och jag

Arabiskt kaffe, ett gott avslut på ett gott träningspass

Som ett led i mitt “nya liv” (som påbörjas igen och igen, ungefär var tredje måndag) har jag blivit medlem av ett gym i vår lilla stad Salfeet. Och jag måste säga att det är en upplevelse i sig. Då kulturen är som den är här så har kvinnorna och männen separata gym, något som jag faktiskt personligen inte har något emot. Inte det att det stör mig att ha män i närheten när jag tränar, men i alla fall här så känns det som om att vi mer är ett kvinnokollektiv som tränar tillsammans. Till exempel så sätter vi oss alla ner och dricker kaffe när gymmet stänger och tar oss en trevlig prat, inte för att jag bidrar så mycket mer till samtalet annat än att nicka och le uppmärksamt till svadorna av arabiska som flyter omkring i rummet men. 

Första dagen jag skulle signa mig upp på gymet så fick jag provträna först. Jag värmde som vanligt upp genom att springa på löpband, och jag lovar att jag var säker på att maskinen skulle falla ihop. Det skramlade och skrapade och lät och mina 10 km/h var nog det snabbaste den maskinen någonsin gått. Men den höll. Och jag bestämde mig för att betala de hela 190 kronor som medlemskap för en månad kostade. Det var då inte så enkelt att skriva upp sig på gymet som en kanske kunde tro. Språkbarriären i att jag inte kan arabiska och att de inte kan engelska gjorde att det tog ungefär en kvart att komma överens om att de har öppet 27 dagar i månaden (alla dagar utom fredagar), jag är välkommen mellan kl. 9.00 och 19.00 och mitt namn är Emelie och den tuffa tanten på 60++ som äger gymet kan jag kalla Fifo. 

The Secret Club, inte lätt att hitta hit om en inte vet var en ska

Så var jag där dagen efter och tränade igen, den här gången var det massa nytt folk på gymet och jag svarade på de obligatoriska fem: Var är du ifrån? Sverige. Hur gammal är du? 25 år. Är du gift? Nej. Har du barn? Inte än. Var bor du nu? I Salfeet, i den höga rosa byggnaden där borta. Under träningen så kom Fifo, som själv tränar varje dag, och gav mig.. ja, vi kan säga hjälpsamma, tips på hur jag kan träna. Det behövs i och för sig delvis då maskinerna där är så urgamla att jag inte har någon aning om vad de gör. Jag försöker dock hålla mig undan dem och stanna på löpbandet. 

Men det mest fantastiska som skedde var när jag två dagar senare fick ett samtal från en kvinna som ringde från Fifos telefon: "Hello, where are you?" Eeeh, vad är det här tänkte jag, har jag glömt att jag gjort avtal med någon? Jag svarade artigt: “I am at the bus. Where are you (unknown woman)?”, "We wait for you, at gym" fick jag höra. Alltså, eftersom jag inte varit på gymet på två dagar fick jag en påminnelse om att jag minsann måste komma till gymet och träna. Helt fantastiskt eller hur? Sådana tjänster kostar ju massa på gym i Sverige/Norge. Så nu har jag en piska i ryggen och jag blir faktiskt motiverad av att gå till gymet, och mest bara för att jag vill bespara mig skammen av att bli uppringd av coach Fifo igen. Men funkar det så funkar det.