Mycket som kan hända på en dag

Välkommen till apartheid-gatan

Jag misslyckades visst lite med att ha tre inlägg på tre dagar. Men jag måste säga att jag hade en ganska god anledning till det. Gårdagen (fredag) spenderades i Hebron. En stad med mer än ett litet problem. Det bor ett par hundratusen palestinier i området, det ligger ju trots allt långt in på Västbanken, och 3-400 israeler i staden. I sig inget problem. Men det skapar en hel del problem. Den israeliska närvaron i staden har skapat ett segregerat samhälle med gator och hela kvarter förbjudna för palestinier att beträda. Trots att den israeliska populationen är så liten så vaktas de av flertalet, tungt beväpnade unga män och kvinnor ur den israeliska militären och gränspolisen. Det finns till och med en checkpoint som en måste gå igenom för att kunna komma till Ibrahim moskén.

Mitt inne i Hebron, på slutet av en shoppinggata och precis
innan moskén måste en gå igenom detta för att komma vidare

Det var alltså till detta som vi skulle åka för dagen. Först besökte vi ett kvinnokooperativ som har en fantastisk butik, fylld med vackra broderier och smycken inne i den gamla staden; Women in Hebron. Många butiker i området har fått order av den israeliska militären att stänga av "säkerhetsskäl". Hur en butik med hantverk, mat, kläder, ja, vad som helst, kan vara ett säkerhetshot gentemot den israeliska befolkningen i staden är för mig oförståeligt. Vissa påstår att de vet vad de gör. Jag håller med, de vet precis vad de ska göra för att skada den palestinska populationen i staden ekonomiskt, socialt och kulturellt. Till den grad att de börjar flytta ut ur staden. 

I alla fall. Vi intervjuade en av kvinnorna i butiken. En lugn, bestämd, varm, intelligent och inspirerande människa med ett mål i livet: att jobba och vara självförsörjande. 

Stängda butiker inne i centrala Hebron, gamla stan.

Israelisk militär på toppen av en bosättning inne i Hebron

Turen gick så vidare för att se demonstrationen som arrangeras vid ett torg varje fredag i Hebron. Det visade sig vara en smått historisk demonstration vi var vittne till. Hamas- och Fatah anhängare demonstrerade tillsammans på första gången på två år. Något som är väldigt viktigt, för som en klok aktivist sa: det är i enhet vi finner vår styrka. Det var faktiskt till honom som turen gick sen. En engagerad människa som jobbar som koordinator för en ungdomsorganisation, han kallar den sin icke-våldliga armé. Säger i sig själv en hel del om vad de gör, men de hittar icke-våldliga medel för att slåss mot den israeliska ockupationen. Kampanjer, utbildning, samling.

Så kommer händelsen för dagen. (Förlåt mamma, och pappa, innan ni läser detta: jag lovar, jag är okej.) När vi skulle lämna mötet gick vi igenom check pointen som tog oss ut från den israeliska delen av Hebron, H2. Den syn som möter oss är palestinsk polis som försöker mota bort stenkastande barn, kan knappast kalla dem ungdomar när de är i 12-årsåldern. Vi ställer oss och ser på tillsammans med några internationella observatörer. Inget dramatiskt egentligen. Så sker någonting. Helt plötsligt är all palestinsk polis borta och israelisk militär tillsammans med gränspolis rycker fram bakom ett regn av shockgranater, ljudbomber. Det hela är lite chockerande och trots att vi står säkert så rör vi oss bortåt och står i en öppning mellan två hus. Helt plötsligt börjar alla springa uppför den breda trappan som går mellan husen. Jag följer med på ren instinkt. Så förstår jag vad som sker. En israelisk militär skjuter och det smäller. Han siktade mot oss. Uppe i trappan tittar vi ner och alla är lite förvirrade. Helt plötsligt skriker någon shit och alla springer igen, upp vidare bakom huset och in i en gränd. Han hade siktat och skjutit mot oss igen. 

Smällen är hög och ljuset kan vara starkt om en står för nära, men det är egentligen inte farligt. Det är bara det att de siktar på någon som inte utgör någon fara som gör mig irriterad, inte särskilt förvånad dock. Särskilt de 4-5 som stod där med klart märkta observatörsvästar. Kanske är det just det som är faran. Att någon kan observera och dokumentera det som sker. 

Vi satt fast uppe i gränden ett tag innan vi vågade gå ner och ifrån området som under tiden förvandlats till en liten krigszon. Upprepade smällar, ett trettiotal militärer och tjock rök från brinnande gummidäck. Det är alltså så här det är. Att vara palestinier i Hebron. Ibland och för ett fåtal, förstås.

Vi försökte ta oss från området men det var svårt att komma ifrån potentiella kampområden i en stad en inte känner så väl. Till slut mötte vi på några finklädda människor som kom från ett bröllop. De erbjöd att köra oss till utkanten av staden. Där hittade vi ett ställe att äta middag och försökte, tillsammans med mutabbal och grillade grönsaker, smälta det som hade hänt. När adrenalinet äntligen lämnade kroppen måste jag erkänna att jag kände mig lite skakis. Samtidigt fortsatte sammandrabbningarna på andra sidan staden.

Tomma Shuhada street, en gång stadens shoppingmekka kallas nu Ghost Town. Jag förstår varför.

Men så rullade kvällen på, vi mötte några vänner och slog följe till ett café och spelade Fifa. Det blev till och med oavgjort en gång när jag spelade mot en av killarna. Fast jag tror han spelade sämre mot mig för att vara snäll. Men ändå. Sen gick vi till ett annat café och åt doughnuts och drack cappuccino. Det blev en dag med skarpa kontraster. Ljudbomber mot chokladmunkar. Rök från gummidäck mot rök från arghile (vattenpipa). Kostym med slips mot militärutrustning med hjälm. 

Dagen avslutades hos samma kvinna som dagen började, planen var att ta oss till Betlehem samma kväll men vi var alltför trötta för att ta turen. Så vi checkade in på det lilla bed n' breakfast som hon har i sitt hem. Utan vatten och med stenhårda kuddar. Men med massa gästfrihet och ett fantastiskt tak. En trygg avslutning på dagens kaos.

Med våra vänner i gamla stan. Det som ser ut som solskydd är egentligen där för att fungera som skräpskydd. Bosättarna, som ofta bor på tredje och fjärde våningen medan palestinierna bor på första och andra, kastar ofta ner allt möjligt skräp på gatan där vanliga människor handlar i vanliga butiker ägda av vanliga människor. På vissa ställen är skyddet av nät, men då kastar de istället ner "flytande skräp", vätskor som urin, blekmedel, avloppsvatten..

En tur till det palestinska Medelhavet

I torsdags åkte vi till den vidunderligt vackra staden Akka. Staden heter Akka på arabiska, Akko på hebreiska och på engelska Acre. Genom tiderna har staden också kallats Antiochia Ptolemais. Begreppet 'kärt barn har många namn' passar väldigt gott in. 

Historien kring Akka sträcker sig väldigt långt bak i tiden, både korsfarare, romer, Napoleon och Ottomanska riket har härjat här. Det har lämnat många vackra spår i staden, spår av gamla murar, fästningar, faktiskt till och med en hög gräsbeklädd kulle som Napoleon byggde. Eller ja, han beordrade att den skulle byggas i alla fall. 

Vi var i staden för att skriva om Umm Ahmad, en kvinna som hotas av att kastas ut ur sitt eget hem. Ett hem hon har delat med sin familj i över 50 år. Stephan har, med lite hjälp från mig, skrivit ett  fint inlägg om det på solidaritetsbloggen. 

Under det dygn vi hade privilegiet att få stanna i Umm Ahmads hem hann vi träffa massa intressanta människor. Och vilken gästfrihet! Det var sällan vi satt utan en kopp med te, kaffe, cola, juice eller vatten i ena handen och en dadel, mandlar eller annat gott i den andra handen. Måste definitivt komma igång med träningen nu för att säga det enkelt, så illa var det!

Vi blev adopterade av ett aktivistgäng som tog oss på en tvåtimmars nattlig rundtur i staden. Turen tog oss genom den gamla staden och var fylld av massa spännande historier. Historier om hus som rasat för att någon försökte riva ner teleantenner som satt på taken och gjorde folk sjuka, portar de gömmer sig i för den israeliska militären, en rörelse mot gentrifiering och etnisk rensning som sprids i staden.

Det var så lugnt och stilla i staden klockan 1
på natten.

Ett statement gentemot israeliska myndigheter som försöker
göra om den gamla staden till ett turistområde med fler hotell
och färre palestinier.

En kvarleva från huset som rasade efter att några ungdomar försökt rasera teleantennerna. Många unga människor i området blev sjuka av strålningen. Olyckligtvis träffade de en gasbehållare som stod på taket och triggade en explosion. Efter olyckan lyckades lokalbefolkningen övertyga myndigheterna om att ta ner alla teleantenner inne i det tättbefolkade området och istället bygga nya utanför centrum.

En israelisk man köpte det här lilla huset av en palestinsk familj. Han började med att gräva ur golvet för hand, cirka 3 meter djupt. När han gått för dagen kom ett gäng unga palestinier från kvarteret och fyllde igen hålet med allt det fyll som han grävt ut. Mannen kom tillbaka, grävde ur hålet igen, men ungdomarna fyllde det ännu en gång. Så höll de på två gånger till innan mannen gav upp. Det kan vara svårt att förstå varför de gör detta. Men det är en del av en större bild där israeliska myndigheter använder alla piskor och morötter de har för att flytta ut en palestinsk befolkning ur den gamla staden för att flytta in hotell, restauranger och nya bostadsområden, alla ägda av israeliska företag och i en sådan prisklass att förmodligen bara israeler och turister kommer att ha råd med det. Det är i grundsak en klassfråga och handlar om gentrifiering. Men när den "lägre klassen" är palestinier och den "högre klassen" är israeler så blir det också en fråga om etnisk rensning. Därför är också små motståndskamper som denna beundransvärda. Som när lokalbefolkningen byter ut den israeliska flaggan mot den palestinska på stadens klocktorn. Små kamper gör stor skillnad.

Vi hann både med att åka båt (bild till höger) med gänget, och åka häst och vagn (se bild nedan, och ja, jag får vara lite flexibel med mina djuretiska principer här, får vara "extra vegan" [vad det nu är] i ett års tid när jag kommer hem för att kompensera för kompromisserna som jag fått göra de senaste veckorna!).

Mysigt att se olika delar av staden, både från land och hav. Vi fick också åka gratis på båda  turerna, gästfriheten är som sagt fantastisk här. Våra vänner berättade att det är så det fungerar här:

"Jag hjälper dig idag för att jag har pengar nu och inte du, så hjälper du mig imorgon när du har pengar och inte jag".

Utsikten var... obeskrivligt vacker. Närapå en andlig upplevelse, kände verkligen hur jag inte kunde ta djupa nog andetag i ett desperat försök att ta in synen framför mig. Tyvärr kommer inte den här utsikten vara tillgänglig allt för länge till. Om inte huset konfiskeras av israeliska myndigheter kommer terrassen ändå rasa samman då familjen som äger huset inte får tillstånd från de samma för att renovera. Och vem vill lägga ner pengar på ett hus som de inte vet om de kommer ha kvar om några veckor ändå?

Matthew, Ruba och Yousef tar ett steg tillbaka och njuter åsynen av en engagerad, vällyckad demonstration. Som sagt: läs mer om det på solidaritetsbloggen!

Soliga medelhavshälsningar från ett gäng glada människor!
/Stephan och Matthew på bild och jag bakom kameran

Vackra Palestina

Det här hänt väldigt mycket den senaste tiden, och vi har faktiskt massa jobb att göra, vilket är bra! Men det har också lett till att jag har varit lite dålig på att uppdatera bloggen. För att kompensera för några dagars tystnad kommer det nu i dagarna tre ett inlägg om dagen, bra va? : )

Till att börja med så var vi på ännu en Tejual, en politisk vandring. Denna gång utanför storstaden Nablus. Vi tog inte del av lika många historier som förra gången, men landskapet var helt fantastiskt. Som en gåva till er får ni därför ta del av lite amatörbilder här! ; )

Typ som prästkragar, fast inte

Fantastisk utsikt från en klippformation utanför byn Tell

Hittade också fina människor på toppen av berget

Vallmoblommor färgar landskapet

Mycket blommor, men det är ju så ofantligt vackert

Och vi gick och vi gick och vi gick

Utsikt

Det är svårt att låta bli panoramabilder när landskapet är så fantastiskt som det är..

Vackra, vackra Palestina.

Fifo och jag

Arabiskt kaffe, ett gott avslut på ett gott träningspass

Som ett led i mitt “nya liv” (som påbörjas igen och igen, ungefär var tredje måndag) har jag blivit medlem av ett gym i vår lilla stad Salfeet. Och jag måste säga att det är en upplevelse i sig. Då kulturen är som den är här så har kvinnorna och männen separata gym, något som jag faktiskt personligen inte har något emot. Inte det att det stör mig att ha män i närheten när jag tränar, men i alla fall här så känns det som om att vi mer är ett kvinnokollektiv som tränar tillsammans. Till exempel så sätter vi oss alla ner och dricker kaffe när gymmet stänger och tar oss en trevlig prat, inte för att jag bidrar så mycket mer till samtalet annat än att nicka och le uppmärksamt till svadorna av arabiska som flyter omkring i rummet men. 

Första dagen jag skulle signa mig upp på gymet så fick jag provträna först. Jag värmde som vanligt upp genom att springa på löpband, och jag lovar att jag var säker på att maskinen skulle falla ihop. Det skramlade och skrapade och lät och mina 10 km/h var nog det snabbaste den maskinen någonsin gått. Men den höll. Och jag bestämde mig för att betala de hela 190 kronor som medlemskap för en månad kostade. Det var då inte så enkelt att skriva upp sig på gymet som en kanske kunde tro. Språkbarriären i att jag inte kan arabiska och att de inte kan engelska gjorde att det tog ungefär en kvart att komma överens om att de har öppet 27 dagar i månaden (alla dagar utom fredagar), jag är välkommen mellan kl. 9.00 och 19.00 och mitt namn är Emelie och den tuffa tanten på 60++ som äger gymet kan jag kalla Fifo. 

The Secret Club, inte lätt att hitta hit om en inte vet var en ska

Så var jag där dagen efter och tränade igen, den här gången var det massa nytt folk på gymet och jag svarade på de obligatoriska fem: Var är du ifrån? Sverige. Hur gammal är du? 25 år. Är du gift? Nej. Har du barn? Inte än. Var bor du nu? I Salfeet, i den höga rosa byggnaden där borta. Under träningen så kom Fifo, som själv tränar varje dag, och gav mig.. ja, vi kan säga hjälpsamma, tips på hur jag kan träna. Det behövs i och för sig delvis då maskinerna där är så urgamla att jag inte har någon aning om vad de gör. Jag försöker dock hålla mig undan dem och stanna på löpbandet. 

Men det mest fantastiska som skedde var när jag två dagar senare fick ett samtal från en kvinna som ringde från Fifos telefon: "Hello, where are you?" Eeeh, vad är det här tänkte jag, har jag glömt att jag gjort avtal med någon? Jag svarade artigt: “I am at the bus. Where are you (unknown woman)?”, "We wait for you, at gym" fick jag höra. Alltså, eftersom jag inte varit på gymet på två dagar fick jag en påminnelse om att jag minsann måste komma till gymet och träna. Helt fantastiskt eller hur? Sådana tjänster kostar ju massa på gym i Sverige/Norge. Så nu har jag en piska i ryggen och jag blir faktiskt motiverad av att gå till gymet, och mest bara för att jag vill bespara mig skammen av att bli uppringd av coach Fifo igen. Men funkar det så funkar det.  

Att vandra genom gamla staden i Nablus

Är det något jag älskar så är det sådana här ställen, trånga gångar överfyllda med kläder, tyger, skor, smycken, godis, mat, frukt, nötter, kryddor.. Åh, dofterna, synen, surret - alla intrycken, det är himmelen för mig! Önskar alltid att jag var själv när jag går igenom sådana ställen så att jag kan ta all tid jag vill till att titta, röra och lukta på allting. Men risken är väl att jag aldrig kommit ut igen..




Vår handledare och Stephan inne i marknaden. Målet var att äta kneifeh, en dessert som enligt palestinierna uppfanns i Nablus (men jag är ganska säker på att jag hört detsamma om en by i Libanon). Kneifeh består i alla fall av en sorts deg med sockervatten och smält ost, så mäktigt och flottigt och sött det kan bli - allt på en och samma gång. 

Den som säger att de svenska (eller norska) jordgubbarna är de bästa har uppenbarligen aldrig varit i Palestina. De är stora, härligt rubinröda och inte minsta spår av surhet har de. Min.. tredje jordgubbe jag smakade var helt perfekt, den smakade inte bara jordgubbe utan jordgubbe med grädde och socker, helt naturligt och helt himmelskt. 

Bara 10 kronor kilot dessutom.







Bröd, bröd, bröd i mängder. Det palestinska pitabrödet äts till frukost, lunch och middag och används både som pitabröd med fyllning, macka i matsäcken, och som transportmedel för hummus, falafel, sallad och oliver från tallrik till mun. 

Kunde inte låta bli att ta bild på detta fantastiska arrangemang av rädisor, en fin display är nästan lika viktigt som pris och kvalitet!

Oliver, ostar och inlagda grönsaker (makdoooos!) i en härlig blandning. 

Är inte det här himmelen på jorden så vet jag inte vad som är. Arabisk konfekt, lite lik turkisk delight, men större och i massa kombinationer, min favorit är den vita med pistaschenötter uppe i högra hörnet. Vegansk ska den vara också! 

Tog en random bild och lyckades fånga 

den här mannen som helt klart har barnet 

i sig nära till hands :)

Hit tog vår handledare mig för att få en salva till mina händer, doktorn var dessvärre inte inne men fantastisk som servicen är i denna del av världen så ringde mannen i butiken helt sonika upp honom och jag fick konsultation via telefon. Det blev några turer fram och tillbaka på telefonen men till slut rekommenderade den goda mannen en salva och en tvål (med myrra! så exotiskt) till mig, i tillägg ska jag dricka en tesked virgin olivolja varje morgon och kväll - yuck. 

Tack för idag, nu ska jag joina ett kvinnogym - mer om det senare, over and oout. 

Pre-bröllops-brud-fest

Idag var det fest minsann! Vi blev inbjuden till ena granndotterns kompis pre-bröllops-brud-fest, eller kanske möhippa? Men det liknande mer en bal, en sweet sixteen-fest eller ja, ett bröllop. På grund av kulturen här så var det ett big no-no att ta bilder, och så fick Stephan dessvärre inte heller delta, så ni får hålla er till godo med att jag beskriver hur det var :) 

Festen hölls i en stor lokal och hade en stor, dekorerad scen i ena änden av rummet. Längst bak på scenen, stod en stor, vit soffa på en upphöjd plattform, där kunde den kommande bruden sitta ner med sin närmsta familj när hon ville vila från dansandet. Bakom och runt soffan var det stora vita tyger, massvis med vita och röda rosor i buketter och bågar och glittriga ornament. Framför soffan var så dansscenen.  På grund av lite kommunikationsproblem (hejsan språkförvirrad) så kom jag lite sent till festen men fick då ett väldigt bra intryck vid ankomst då festen var i full gång. Ingången var i motsatt del av rummet från scenen så det första jag möttes var ett hav av människor (kvinnor och barn) som satt på rader efter rader av stolar vända mot scenen. När jag så kom fram till mitt sällskap, och skrikit fram mina hälsningsfraser för att överrösta den höga arabiska musiken, så vände jag uppmärksamheten till scenen. Där dansade den kommande bruden i en vid, strassbeklädd röd klänning tillsammans med sina och sin kommande makes systrar. Alla var väldigt vackert klädda och de måsta ha lagt ner timmar på sina respektive frisyrer som innefattade mängder av löshår, strass, glitter, spännen och säkert två-tre sprayflaskor vardera. 

Låt efter låt dansade bruden och vid början av varje låt annonserades vems tur det var att inta scenen tillsammans med henne. Dessvärre kom det då en annonseringen där jag tydligen var inkluderad och under två arabiska låtar och en klubbåt, som ärades med discobelysning, stod jag så på scenen och försökte kopiera de vackra palestinska flickornas rörelser, gick väl sådär kan jag tänka mig. Men kul var det! Och väldigt intressant att se kvinnorna i ett helt annat sammanhang, ett sammanhang fritt från män i huvudsak. Klänningar, höga klackar, bara axlar, långt vackert hår, dans och vänskap.

Fick dagen till ära hår och make-up 

fixad av en av granndöttrarna, kände 

mig som om att det var jag som skulle 

gifta mig! 

Bjuder på lite bilder från Salfeet nedan i brist på festbilder. 

Salfeet är en vacker och grön liten stad som formligen kryllar av citronträd- drömmen att ha den här i trädgården och göra hemmagjord citronsaft varje dag!

Bara för att blommor och 

solen är så fina tillsammans.

Slutligen, utsikten av solnedgången från vår balkong, lika enastående varje gång.

En dag på kontoret

Idag skulle en kunna säga att vi har vår första arbetsdag. Vi är på Stop The Walls kontor och kontorsjobbar. Vi har inte fått några konkreta uppgifter utan efterforskar lite, skriver lite, transkriberar, improviserar, och det går bra. Kontoret är jättefint och människorna på kontoret är ännu finare, det är så härligt att omges av engagerande, intelligenta människor, och ännu härligare när de sitter med så mycket kunskap som vi inte har - lärorikt och intressant. Tror att det är, och kommer vara, två av nyckelorden för hela vistelsen här, lärorikt och intressant. Det är så mycket nytt, inte bara ett nytt språk och en ny kultur med efterföljande normer och seder. Utan det är för mig helt nya koncept. Koncept såsom vägar tillägnade visst folk med viss status, beväpnade civila som vaktar sin by, diskriminering inskriven i lagen, begränsningar i rörlighet, kunna känna doften av havet bara några mil bort men veta att du aldrig en gång kommer kunna ta dig dit...

Det tog en mer melankolisk tvist en vad som var menat här, men det är svårt att inte komma in på ämnet, det är så påtagligt och närvarande. Men här, på Stop The Wall, försöker de göra vad de kan för att kämpa för att krossa dessa koncept. Och jag ska försöka göra mitt för att stå vid deras sida och hjälpa till, om jag kan. 

Målning på väggen bakom skrivbordet av en känd palestinsk illustratör, Naji Al-Ali, som skapat den starka symbolen som är Handala, han syns svagt längst bort till höger på bilden.

Stephan vid vårt för tillfället gemensamma skrivbord, working hard med "ett eller annat" som de säger på ren norska. 

Utsikten från kontoret i Ramallah, en vacker och levande stad.

Säger på torsdag hejdå till Espen, den ena halvan av första teamet på plats, och som hjälpt oss att komma igång med allt!